SM: Kapitel 6
Sirius Minnen
Kapitel 6: Ocklumenering och bokbindning
Harry ville gärna se mer av Sirius minnen, men den följande veckan gav lärarna så mycket läxor att Harry tvingades att låta bli. När han satt i uppehållsrummet med sin uppsats om ’Locomotor’ –besvärjelsen för professor Flitwick flammade plötsligt en eldslåga upp framför honom och efterlämnade ett brev och en fjäder. Dumbledore tänkte Harry på en gång och började öppna brevet då han såg att flera av eleverna i uppehållsrummet stirrade på honom och flera mumlade. De hade självklart sett eldslågan som Fawkes hade gett upphov till. Harry försökte att inte bry sig om dem utan öppnade sakta brevet.
Kära Harry!
Jag vill att du snarast infinner dig på mitt kontor efter det att du har läst brevet. Det är för din ocklumenering som jag nu ska undervisa dig i. Lösenordet är Fräsande Tomtebrusbollar. Jag vill att du bränner upp brevet innan du kommer upp till mitt kontor.
Dumbledore.
Harry gick fram till brasan, med nästan allas blickar på sig och såg till att brevet blev ordentligt uppbränt innan han städade undan sina läxarbeten och började gå mot porträtthålet.
”Vart ska du?” ropade Hermione efter honom.
Men Harry hade ingen chans att svara när halva uppehållsrummet hörde på, så han sa bara:
”Jag kommer tillbaka snart.” Och sen gick han därifrån.
”Fräsande Tomtebrusbollar,” sa Harry till stenstatyn som var ingången till Dumbledores kontor. Den hoppade genast åt sidan och Harry klev upp på den roterande stentrappan.
Innan han hann knacka på dörren till kontoret hörde han Dumbledore säga:
”Kom in Harry!”
Harry klev in och såg genast Dumbledore bakom skrivbordet. Han mindes när han under sitt senaste år varit här, under Dumbledores flykt från Hogwarts, hur han hade tittat på Harrys axel eller någonstans i närheten av Harry, det gjorde han inte nu. Han tittade direkt på Harry med sina blå ögon.
”Det gick inte så bra för dig förra året med din ocklumenering,” sa han.
Harry nickade instämmande. Om man har extralektioner med Snape går allting allt annat än bra.
”Jag gjorde ett misstag när jag lät professor Snape undervisa dig…” Han tittade på Harry. ”Har du haft några drömmar under sommarlovet?” undrade han sen.
”Nej, sir,” sa Harry. ”Jag har bara tänkt på… på…” Harry kände hur ögonen tårades på honom.
”Sirius,” fyllde Dumbledore i.
”Ja,” snyftade Harry och ansträngde sig till det yttersta att hålla tillbaka tårarna.
”Jag vet att professor Snape berättade för dig att man skulle stänga av alla känslor i hjärnan.”
Harry nickade, han vågade inte säga något för det skulle vara så pinsamt att bryta ihop och börja gråta mitt framför Dumbledore.
”Är du redo för att göra ett försök?”
Harry svarade inte utan ställde sig upp och tog fram sin trollstav och försökte tömma hjärnan.
”Du får använda vilka motbesvärjelser du vill för att stoppa mig, okej”
Harry nickade igen.
”Legilimens,” utropade Dumbledore.
Graup stod framför honom och drog upp några träd… Dumbledore som stirrade på hans axel… Profetian som flög ur hans hand och krossades… Sirius som föll till golvet…
”NEEJ!” skrek Harry.
Tårarna strömmade längs hans kinder och han låg på knä i Dumbledores kontor. Dumbledore gav honom en hjälpande hand och Harry reste sig.
”Harry du måste försöka fokusera på nuet och vara helt likgiltig för den som står framför dig. Du får samla dig lite så ska vi testa igen.”
Harry samlade ihop mod och försökte fokusera på Dumbledore utan att försöka känna några känslor. Plötsligt kände han den där känslan till att bita till Dumbledore. Nej, tänkte han, det är därför jag är här för att stänga av de där känslorna.
”Legilimens,” hörde han Dumbledore ropa.
Ron var angripen av en massa hjärnor… Fokusera på Dumbledore, fokusera på Dumbledore. Sirius, James och Snape fick veta sin straffkommentering av McGonagall… Dumbledores ansikte trädde fram tydligare. Nu såg han bara svaga bilder av sina minnen medan Dumbledores ansikte trädde fram starkare och starkare. Plötsligt blixtrade en stark bild fram av Sirius som låg på stengolvet. Harry kände hur hans ben blev svaga och att han höll på att falla ihop, men han stod kvar och fokuserade blicken på Dumbledore.
”Jättebra Harry!” sa Dumbledore när han hade avbrutit. ”Det var en förbättring!”
Harry kände hur benen vek sig och han sjönk ihop på golvet. Han andades häftigt och tårar började strila ner längst hans kinder. Han torkade snabbt bort dem för att Dumbledore inte skulle se.
”Du ska inte skämmas över dina känslor Harry,” sa Dumbledore och gav Harry en hjälpande hand. ”Du tyckte mycket om Sirius och jag kan förstå att det känns jobbigt.”
”Du kan inte förstå ett dugg,” sa Harry vasst, fast han inte menade att säga det.
”Harry, tror inte du att jag har haft en familj?” sa Dumbledore lugnt.
Det hade Harry aldrig tänkt på att Dumbledore som var så gammal måste ha mist massor med vänner och bekanta. Sirius var den enda som Harry sörjt så här mycket över eftersom han hade blivit som en pappa. Dumbledore hade mist en massa personer som stod honom nära…
”Förlåt…” sa Harry tyst.
”Be inte om ursäkt, den här perioden är den jobbigaste i ditt liv.”
Harry nickade, han visste inte vad han skulle säga annars. Dumbledore räckte honom ett glas vatten och Harry drack tacksamt upp det.
”Harry, jag bara undrar vilka de tre pojkarna som stod vid professor McGonagall var.”
Harry rodnade.
”Bara säg vilka det var så ska jag inte ställa mer frågor.”
”Pappa, Sirius och Snape…”
Dumbledore nickade och sa:
”Kom ihåg vad jag sa till dig under ditt första år; det är inte bra att leva i minnen och drömmar utan att leva i nuet.”
Harry rörde sig inte ur fläcken, men inbillade sig Dumbledore för en sekund att Harry skulle överge Sirius minnessåll? Aldrig i livet!
”Glöm inte att öva ikväll, Harry,” sa Dumbledore och lade en betoning i rösten att det var dags för honom att gå.
Harry ställde vattenglaset på bordet och reste sig, framme vid dörren vände han sig om och sa:
”Öh… god natt då.”
Sen gick han ut och stängde dörren noga efter sig.
Den kvällen hade han inga problem med att tömma sina tankar och han sov en djup och drömlös sömn.
Dagen därpå, som var en lördag, fortsatte en trött Harry (som egentligen bara ville en sak) med sina läxor. I sin sovsal stod hans koffert och i hans koffert låg en grön skål full med tankar från Sirius. Harry grävde i sina anteckningar från Flitwicks lektion och försökte att hitta mer information om Locomotor besvärjelsen så att hans uppsats skulle bli två fot och inte en och en halv.
Locomotor förtrollningen får saker och ting att sväva…
… tänk om han kunde sväva upp till sitt rum och se vad som händer med Sirius.
Locomotor kan inte användas på den som uttalar förtrollningen…
… så synd annars skulle Harry gärna vilja sväva upp till sitt rum.
Det är en ganska enkel trollformel, men ju större föremålet är, desto svårare blir det…
… det var bara att låta hela uppehållsrummet sväva till en annan tidszon så han kunde vara själv med minnena.
Innan Harry visste ordet av hade han sagt: ’Locomotor läxor,’ och börjat gå upp för trappan med läxorna svävandes alldeles framför sig. Harry lade läxorna på sängen och plockade fram minnessållet ur kofferten. Dess skimrande innehåll lyste lockande mot Harry som genast doppade ansiktet i det och i sin iver glömde att säga ett årtal.
Ett par viskande tjejer i tolvårsåldern pekade på Sirius som gick förbi och sa:
”Visst är han snygg, Marie?”
”Han är helt enkelt underbar!” svarade hennes kompis.
”Hör du Sirius,” sa James, ”du är ju populär!”
”Sirius!” suckade en av tjejerna.
”De är ju småglin James!” sa Sirius upproriskt. ”De går i tvåan, okej, vi går i trean.”
”Kom igen nu! Jag har varit intresserad av Evans enda sen vi kom hit första året, hon nobbar mig hela tiden, och du har en hel drös med tjejer som är intresserade och du bryr dig inte!” suckade James.
”Kom igen, jag gillar inte tjejer,” sa Sirius. ”De får gärna gilla mig men jag tycker att det finns viktigare saker än det!”
”Som vadå?” frågade James och såg ut som ett stort frågetecken.
”Som att va en marodör, dumstrut!” skrattade Sirius och James föll snabbt in i skrattet.
Harry gick fram till väggen och sköt sig bakåt och tänkte ’Endast mellan mig och Sirius.’
Lite sur på sig själv att han hade glömt att säga vilket år han skulle till doppade han huvudet i skålen ytterligare en gång och sa:
”Fem.”
Han stod i uppehållsrummet och framför honom stod James och Sirius.
”Hoppas du överlever en straffkommentering med professor M och Snorgärsen,” sa James och Harry insåg att han kommit dit han skulle.
”Jodå, jag har ju spegeln med mig,” flinade Sirius.
”Vi ses i uppehållsrummet sen då,” viskade James till Sirius och Peter.
Harry började känna enormt hat och ovilja mot Peter när han såg honom.
”Vi kommer till spökande stugan, Måntand,” log James.
Han och Sirius klättrade ut ur porträtthålet med Harry tätt efter sig. De började gå, men skildes åt efter ett tag då James började går ner mot trofé rummet och Sirius till professor McGonagalls kontor. När Sirius kom dit var Snape redan där, han ställde sig så långt ifrån Snape som var möjligt.
”Ha så trevligt Snorgärsen!” fräste han.
”Så gärna,” svarade Snape kyligt.
Dörren till McGonagalls kontor öppnades av professor McGonagall som sa:
”Kom in här nu.”
De klev in och ställde sig i varsin ände av kontoret. Hon trollade snabbt fram två trästolar framför katedern.
”Sätt er ner,” sa hon.
Motvilligt rörde sig Sirius och Snape mot stolarna och drog dem så de hade en meter emellan varandra. McGonagall tittade strängt på dem båda.
”Ni är här för er straffkommendering, och jag vet att ni ogillar varandra mycket, men ni får ta och sitta närmare så att jag kan se er båda samtidigt!” Hon mumlade någon besvärjelse och stolarna sköts närmare varandra. Sirius och Snape satte sig så långt åt kanten som stolarna tillät utan att stjälpa.
”När ni har slutat larva er,” sa professor McGonagall, ”så ska vi börja straffkommenderingen.”
Hon trollade fram ett träbord och ställde det mittemellan de båda ovännerna som tjurigt stirrade åt varsitt håll.
”Ni ska binda böcker,” sa hon och lade fram häften av pergament och röda pärmar. Harry kände genast igen det som de böckerna som Harry hade fått i början av terminen för på framsidan av varje pergamenthäfte stod det ’Förvandlingskonst. Denna bok tillhör…’
McGonagall visade dem hur de skulle göra:
”Jag brukar annars låta professor Flitwick göra det här, men eftersom ni ändå skulle få straffkommendering tycker jag att ni är mer lämpade att göra det. Målet är att ni lyckas binda böcker för elever i sjätte och sjunde årskursen i trettio år framåt.”
”Är hon inte riktigt klok,” muttrade Sirius när de började.
Snape tittade ner i högen med pärmar och pergament med hat i blicken, men Harry kunde svära på att han nickade instämmande.
SM: Kapitel 5
Sirius Minnen
Kapitel 5: Snorgärsen badar
Dagen därpå nålade Harry upp ett pergament på Gryffindors anslagstavla.
Är ni intresserade av att bli jagare?
Kom till Quidditchplanen den 15 september klockan 17:30
Ni som redan är med i laget ombeds att komma ner måndagen den 10:de klockan 17.
Harry Potter
Sedan gick han iväg till sin favoritlektion, han hade höga förväntningar på den nu när Tonks var lärare, Tonks var riktigt nervös, men när Harry, Ron och Hermione klev in blev hon lugnare.
”Hej och välkomna till Försvar mot Svartkonster,” sa hon. ”Jag heter Tonks och egentligen arbetar jag som Auror. Vill ni veta något mer om mig?”
Lavender räckte upp handen.
”Ja, miss…?”
”Brown, Kan inte du berätta lite om att vara auror?” sa Lavender nyfiket
”Det var det jag tänkte börja med,” log Tonks. ”Att vara Auror innebär att man måste möta och fånga in onda trollkarlar och häxor. En Auror riskerar sitt liv flera gånger i månaden och särskilt nu när ’Ni-vet-vem’ är tillbaka.” Hon gjorde en kort paus innan hon sa: ”Hur många här inne skulle kunna tänka sig att bli Auror?”
Harry, Ron, Hermione och Neville räckte upp handen, inga andra.
Tonks tittade på Neville.
”Du heter Longbottom va?”
Neville nickade.
”Harry, jag trodde väl det,” sa hon och nickade åt Harry. ”Ron och Hermione, det var många i en klass som kan tänka sig det yrkeslivet. Tyvärr är det mycket svårt att bli auror, inte alla har kapacitet för att bli det.”
Harry räckte upp handen.
”Harry,” sa Tonks.
”Jo, jag tror att många skulle vara intresserade av att se din speciella gåva,” sa han och log.
”Visst, visst,” sa Tonks. ”Det är såhär att jag är en morfmagus.”
Nästan hela klassen såg frågande på henne.
”Det är en gåva som man föds med och inte kan bli, men likt som en Animagus kan förvandla sig till ett djur så kan en Morfmagus förändra sitt utseende.” Tonks koncentrerade sig hårt och helt plötsligt hade hon fått ett gristryne. Klassen skrattade och Tonks fixade tillbaka till sin näsa och drog handen genom det raka ljusblå håret.
”Wow!” utbrast Lavender.
Den Försvar mot Svartkonstlektionen blev en av de bästa Harry någonsin hade haft. Tonks var den bästa lärare som Harry hade haft näst efter Remus.
På lunchen slängde han i sig maten så fort och sprang iväg till uppehållsrummet att inte ens Hermione han fråga vad det var frågan om. Klockan halv tolv låg han på sängen med minnessållet framför sig. Han tittade sig om i rummet en sista gång för att försäkra sig om att han var ensam innan han doppade näsan i tankarna och sa:
”Fem.”
Det krängde till och en sekund senare stod Harry ute på skolgården och såg sin pappa och Sirius diskutera någonting, han gick fram till dem och det samma gjorde Peter och Remus som stod en bit ifrån. Det visade sig att de pratade om, utan Harrys förvåning, nästa bus som de skulle göra mot Snape. Nej, tänkte Harry, hans avsky mot Snape kämpade emot hans avsky mot mobbning. Harry såg Snape gå förbi längre bort och han hörde James säga:
”Titta Tramptass, där kommer Snorgärsen.”
Sirius tittade upp och ropade:
”Hur mår du Snorgärsen?”
Snape snurrade runt och tog snabbt upp sin trollstav, men James var snabbare.
”Expelliarmus,” ropade han och Snapes trollstav flög upp och landade elegant i James hand. Han slängde den snabbt åt sidan som om att han var rädd att den skulle smitta honom med någon sjukdom som Snape bar på.
Snape började springa mot sin stav.
”Impedimenta!” vrålade Sirius. ”Skulle du inte behöva en dusch,” fortsatte han och tittade menande på James, James nickade och sa:
”Wingardium Leviosa!”
Snape flög upp i luften och med sin trollstav styrde James honom mot sjön och släppte honom en bit ut.
”Potter,” vrålade en skarp röst och Harry snurrade runt och kom sen på att det inte var honom de menade.
Han såg sin mamma, Lily Evans, komma framspringande.
”Låt bli honom!”
”Vi rör honom inte,” sa James vilket var sant eftersom de just hade släppt Snape i vattnet.
”Ta upp honom därifrån!” röt Lily.
”Han får väl skylla sig själv om han inte lärt sig simma,” sa Sirius som betraktade den simmande, eller snarare sprattlandes, Snape.
Harry såg hur Snape kravlade sig upp på land medan alla andra verkade titta på när Lily skällde ut James och Sirius. Harry ville varna Sirius och de andra för Snape som just fått tag i sin trollstav och med ett vilt leende riktade den mot James, men eftersom han var i ett minne kunde han ingenting göra. Han hörde till sin förargelse hur Snape två gånger skrek:
”Lamslå!”
James och Sirius föll orörliga ner på marken och Harry såg i ögonvrån hur professor McGonagall kom rusande ner för skolområdet bort mot platsen där Snape nu stod.
”Vad menar du med det här?” sa hon förarget till Snape. ”Du vet att lamslagningsbesvärjelsen är förbjuden att använda mot andra elever på skolan! Följ med mig här!” Hon viftade med staven och James och Sirius vaknade upp förargade över att Snape hade lyckats överlista dem. ”Ni följer också med!” sa McGonagall sammanbitet.
Harry följde efter när McGonagall föste eleverna uppåt skolan. Hon förde dem in på sitt kontor och Harry kände, mitt i förödelsen, att det var ganska skrattretande att om bara några år skulle Snape vara en kollega till McGonagall och inte en elev.
”Nå?” sa professor McGonagall och tittade strängt över eleverna. ”Vad ska det här betyda?”
Snape var tyst, klart bestämd över att inte säga någonting och Sirius och James började prata i munnen på varandra.
”Tyst med er! En i taget,” sa McGonagall. ”Potter!”
”Snape kom och riktade sig trollstav mot oss och jag uttalade ’Expelliarmus’ över honom. Sen fick han tag i sin trollstav och…”
”Black, gick det till så?” Hon vände sig till Sirius som nickade instämmande. ”Snape?”
Snape rörde inte en fena utan fortsatte att envist stirra ner i bordet.
”Potter, kan du förklara för mig varför mr Snape är så blöt?”
Den här gången var det James tur att stirra ner i bordet. Han mumlade:
”Han badade lite…”
”Black?”
”Han har säkert inte duschat på flera år,” sa Sirius.
”Så ni medger att ni tvingade mr Snape i vattnet?”
James och Sirius nickade.
”Straffkommendering till er alla tre!” sa McGonagall bestämt.
James och Sirius suckade.
”Potter, du får hjälpa till att putsa porslinet i troférummet utan magi. Snape och Black får komma till mitt kontor så ska ni veta vad ni får göra. Ni börjar klockan fem på onsdag eftermiddag.”
”Men jag har ju q…” började James.
”I tre dagar,” la McGonagall till.
Plötslig kom Harry på tiden, tänk om han skulle komma för sent till trollformellektionen. Han sprang genast till närmsta vägg och tänkte ’endast mellan mig och Sirius’. När han med ett ryck landade i sin egen säng tänkte han att det här ville han se en fortsättning på. Snabbt stuvade han ner minnessållet i sin koffert, slängde en blick på klockan och ilade fort ner till Flitwicks klassrum. Fem minuter försenad steg han in i klassrummet.
Efter en fullmånsnatt
Remus Lupin hade alltid svårt att minnas den sista timmen då solen gick upp efter en fullmånsnatt. Oftast brukade han ha svaga minnen av att någon kom och hämtade honom från den spökande stugan och ledde honom till sjukhusflygeln. Idag hade han inga minnen alls. Det sista han mindes från natten var när de första solstrålarna tittade in genom fönstret och han utmattat sjunkit ner på golvet. Sirius, Peter och James hade inte varit hos honom den här natten och det märktes tydligt på Remus. Han hade svårt att röra sig och han slog upp ögonen. De vita väggarna i sjukhusflygeln brände emot hans nyöppnade ögon och han vred sakta på huvudet. Varje rörelse verkade svara med smärta. Han såg sin vänsterarm som var inlindat i ett bandage från armbågen och nedåt.
”Är du vaken lilla vän?” Sjukhusföreståndarinnans röst slog emot hans öron och hans hjärna förvandlade det plötsliga ljudet till en explosion.
Remus gav ifrån sig ett svagt kvidande ljud till svar.
”Du har haft en ovanligt tuff natt”, fortsatte hon med en lägre ton. ”Vi ska försöka sätta dig upp så du kan få i dig lite brunch.”
Madam Pomfrey, som sjukhusföreståndarinnan kallades, var en relativt ung kvinna. Hon var alltid mån om sina patienters bästa och var lite hypokondrisk gällande dem. Hon var alltid orolig för att de skulle få för lite vila eller utsättas för mycket ljud. Med madam Pomfreys hjälp lyckades Remus sätta sig upp, men varje muskel i honom skrek av smärta, men han själv kunde inte få fram mer än kvidanden. Han kände sig trött efter den lilla ansträngningen att sätta sig upp och försökte fokusera blicken. Madam Pomfey kom in med hans frukostbricka och ställde den på sängen. Remus lyfte högerarmen som även den bar bandage, men inte verkade fullt lika skadad som den vänstra och började äta av gröten. Han hade aldrig kunnat tänka sig att bara lyfta en sked till munnen kunde vara så jobbigt och efter bara halva talriken var han så utmattad att han inte kunde äta mer. Sjukhusföreståndarinnan muttrade tyst när hon tog brickan ifrån honom.
”Jag kan inte förstå, såhär illa har det inte varit på väldigt länge, mr Lupin.”
Remus visste själv precis vad det berodde på. Han hade svårt att tygla monstret inom honom när han var själv under fullmånsnätterna, det tog gärna överhanden och i brist på andra offer bet och klöste han sig själv. Med sina vänner där brukade nätterna istället bli mycket lugnare. Han kände sig tryggare redan innan förvandlingen och monstret fick inte alls samma plats inom honom. Han ville förstås inte skylla på Sirius och de andra för att de inte hade varit där, deras närvaro var ingen rättighet han hade, men han visste att utan dem var han hjälplös en fullmånsnatt.
”Du ser för jävlig ut, Måntand”, sa Sirius i samma ögonblick han lyckades tränga sig förbi madam Pomfrey i dörröppningen.
”Och det är därför ni ska lämna honom ifred!” svarade sjukhusföreståndaren och vände sig ilsket mot Sirius.
Remus var glad över att hans vänner var där, men trots att det nu var långt över lunchtid hade han ännu inte återhämtat sig speciellt mycket. Han kände sig fortfarande svag och trött. Hans arm ömmade.
”En liten stund madam Pomfrey”, bad Remus hest.
”Jag gillar det inte”, invände sjukhusföreståndaren. ”Men håll er lugna!”
”Självklart frun”, svarade Sirius och bugade sig för henne.
”Skärp dig, Tramtass”, sa James och boxade till Sirius på armen.
Madam Pomfrey försvann in till sitt rum och Remus tre vänner samlades runt honom.
”Är du mycket arg för att vi inte kom?” frågade Peter oroat.
”Nej”, svarade Remus och pressade fram ett leende.
Om han hade han hade orkat så skulle han förklarat att han absolut inte krävde av sina vänner att komma till honom under fullmånsnätterna. Han visste ju egentligen hur riskabelt det var att utsätta dem för sig själv.
”Shit, det är vårt fel va?” sa Sirius efter att ha betraktat Remus ett tag och insett att han faktiskt inte bara såg för jävlig ut utan mådde likaså. ”Förlåt Måntand.”
”Det är inte ert fel”, svarade Remus och tvingade sig själv till att prata. ”Var det kanske du som bet mig när jag var liten?”
”Vi tänker inte missa en enda fullmåne igen”, lovade James. ”Inte innan det finns något botemedel mot det här.”
Remus kunde inte göra annat än le. Han visste inte hur han skulle klara sig utan sina vänner och han var glad över att ha fått några. Tänk vilket monster han skulle ha blivit om Grårygg fått sin vilja igenom. Han kunde inte vara mer tacksam över att professor Dumbledore hade accepterat honom på Hogwarts så att han hade fått möjligheten att välja vem han var. Istället för att stämplas av allmänhetens åsikter om varulvar blev han istället påmind av Sirius, av James och av Peter, att han var personen och inte varulven. Att han inte styrdes av monstret inom honom. Nätter som denna kunde det vara svårt att glömma att man var människa och inte monster, men bara närvaron av vännerna fick monstret att verka löjligt. Sirius sa någonting, men Remus uppfattade inte vad. Istället slöt han ögonen och tryggheten sköljde över honom tillsammans med utmattningen av att hålla en konversation och han somnade igen.
ASFNFD: Kapitel 2
Allt som finns nu fanns då
Kapitel 2
1976
James rispade irriterat med fjäderpennan på pergamentet utan att skriva någonting. Han kände hur Narcissa Blacks ögon iakttog honom och han kollade upp. Deras ögon möttes och han gjorde en irriterad min.
”Kan du inte läsa om de där svamparna istället för att stirra på min som nån jävla kärlekskrank flickunge”, sa han.
”Kärlekskrank”, upprepade Narcissa och fnittrade överlägset. ”Och det kommer från honom som inte kan släppa Evans ur tankarna, ens när hon är upptagen.”
”Den saken angår inte dig”, svarade James, men kände sig tyvärr väldigt träffad.
Han hade inte kunnat förstå hur Remus kunde vara så elak och bli tillsammans med Lily när han visste att James avgudade henne. Han kunde fortfarande inte släppa det, även om han låtsades, och ändå hade Lily och Remus hållit ihop i ett halvår. De skulle säkert gifta sig och skaffa barn också. Inget till övers för James inte.
”Åjå”, svarade Narcissa, hon lät fortfarande snobbigt överlägsen och James hade bra lust att vilja strypa henne. ”Du har väl inte mycket att komma med efter att hon kommer med erfarenhet från ett förhållande som varat länge, ser jag.”
”Du har väl inte mycket erfarenhet för Malfoy heller”, snoppade James av. ”Han hade legat med många brudar innan du ens tänkt på sex.”
Narcissas ljusblå ögon smalnade av vid de orden och hon stängde igen svampboken med ett dovt ljud.
”Jag tycker vi fortsätter med de här svamparna en annan dag”, sa hon innan hon vände på klacken och lämnade biblioteket med raska steg.
Hennes klackar klapprade mot stengolvet och fick antagligen madam Pince att införa förbud mot klackskor. James tittade inte många sekunder efter henne, utan svängde bara sin axelremsväska på axeln och började gå mot Gryffindortornet i hopp om att få tag på Sirius.
1996
Severus hade varit helt emot förslaget om en skolutflykt och nu skulle han vara tvungen att knata runt i skogen med en grupp sjätteårselever i fem dagar. Tur att det var ett tag kvar så han kunde förtränga det de närmaste dagarna. Han hade inte det minsta lust att låta en irriterande grupp elever störa honom innan han ens var där för att ta itu med dem. Han vände på uppsatsen som han läste och fortsatte ögna igenom den. Det var sjätteårselevernas uppsatser om valfri trolldryck och självklart var det någon kärlekskrank tjej som valt att skriva sin om kärleksdrycker. Han hade till och med stött på tre redan i år och det var bara sju flickor i klassen totalt. Han mådde illa av att tänka på kärleksdrycker, det var absolut ingenting han uppskattade. För tillfället skulle han nästan föredra att packa till den sabla överlevnadsutflykten istället för att läsa fler uppstötningsframkallande uppsatser om kärleksdrycker och deras effekt och ingrediensanalys. Han kunde förstås inte undgå den mycket intelligenta ingrediensanalysen på miss Grangers uppsats, fast hon hade som tur var valt att jämföra De levande dödas dryck med lättare sömndrycker till skillnad från de andra flickorna. Han hade alltid varit tvungen att erkänna för sig själv att hon var mycket intelligent för sin ålder, trots att denna intelligens inte hindrade henne från att svansa efter Potter och Weasley.
”Vad tror du de tycker?” hade Ginny mumlat till Luna när de nervöst avslutat samtalet med professor Dumbledore om skolutflykten om de planerat tillsammans.
”Bra”, mindes Luna att hon hade svarat.
Det var bara någon sekund efter det som den kommit, den första kyssen. Ginnys läppar hade smakat kanelbullar den dagen, bara några få veckor in på deras femte årskurs.
Det var inte för mer än någon månad sedan, men det kändes som ett år i paradiset. Luna hade varit så rädd för att äta fel frukt och inte få vara kvar längre. Idag kände hon inte den oron, för med Ginny som låg i hennes knä, var allt underbart. Hon lät sina händer smeka utmed Ginnys ansikte. Över den fräkniga näsan och de rosenröda läpparna. Ginny betraktade henne leendes, vad Luna älskade när hon log så.
”Synd att vi inte får följa med”, sa Luna rakt ut till den blå väggen.
”Va?” undrade Ginny.
”Utflykten”, sa Luna. ”Det var ju ändå vi som planerade den.”
”Ja, det gör mig så jävla förb…” började Ginny.
”Men vi åker nästa år, honungspuff”, mumlade Luna.
”Honungspuffen vill åka i år”, muttrade Ginny som en trotsig sexåring.
”Jag med”, sa Luna och log drömskt in mot den blå väggen.
1976
(Nedanstående är skrivet av Sara)
Bellatrix såg belåtet på sin spegelbild.
”Läckert”, kommenterade den.
”Jag vet”, sa Bella och la på ett extra lager blodrött läppstift på de fylliga läpparna. Hon drog händerna över den svarta tajta klänningen, log ett bländande leende mot sig själv och slängde inbjudande håret över axeln.
”Partydags.”
Bella klev in i den mörka, rökfyllda lokalen och kände den tunga basen vibrera i hennes kropp. Det var inte många som skulle välja att gå själva till ett sånt här ställe, men Bella var en av dem. Nu när hennes man var bortrest ville hon ha lite kul, hon hade inte tänkt gå hem ensam. Hon tog sig in i den stora massan och började röra sig till musiken. Snart var hon omringad av killar som gjorde allt för att få hennes uppmärksamhet. Hon granskade dem noggrant, men blev föga imponerad. Bara för att leka lite dansade hon tätt intill en lång mörk kille, la en hand på hans axel, tryckte sig mot honom och tog sig sedan runt och styrde stegen mot bardisken. Hon trängde sig in, fick en drink och vände sig mot den person som satt närmast.
”Lucius Malfoy!” utbrast hon. ”Jag hade inte väntat mig att se dig här.”
”Bella”, sa Lucius och lyfte på ögonbrynen.
« Kapitel 1 | Kapitel 3 »
SM: Kapitel 3
Sirius Minnen
Kapitel 3: Kuddkrigsfaktor åtta av tio
”Vad har du gjort?” frågade Ron nyfiket när Harry kom fram till dem.
Först tänkte han berätta om det som hade hänt, men kom sedan på ’Endast mellan mig och Sirius’ så han höll tyst om det och sa:
”Jag har bara fixat en sak.”
”Vadå?” envisades Ron.
”Du är allt bra nyfiken, men jag tänker inte berätta!” svarade Harry bestämt.
Där fick Ron så han teg, han öppnade och stängde munnen flera gånger, men det var som om Harry kastat ”Silencio” över honom med andra ord inte ett ljud kom över hans läppar.
”Harry,” sa Hermione förebrående, ”vad du än håller på med gör ingenting dumt.”
”Det är ingenting dumt, det är bara underbart,” Harry log och Ron och Hermione tittade chockat på den Harry som inte sett så glad ut sen innan Sirius hade dött.
Harrys lugnande ord hade snarare oroat Hermione mer än de hade lugnat henne och Ron satt bara och gapade och stirrade på Harry och Hermione innan han fick fram:
”Kan någon förklara för mig vad som försiggår här?”
Harry ryckte på axlarna, trots Hermiones oroliga blickar log han fortfarande, Sirius var inte så långt bort längre, han var alldeles nära. Faktum var att Sirius just nu satt på Harrys nattduksbord och vem som helst kunde komma in och ta sig en titt. Det var som om en elektrisk stöt gått genom kroppen på Harry, han reste sig genast upp och sprang iväg mot sin sovsal. Han hörde Hermione ropa till honom:
”Harry, vad är det nu?”
Men han svarade inte han bara sprang, när han kom in i sin sovsal såg han Seamus stå och peta i skålen med sin trollstav. När han såg att Harry kommit in frågade han:
”Vad är det där?”
”Du får inte berätta för någon att du har sett den!” sa Harry argt.
”Nej då, men vad är det?”
”Ett minnessåll…” sa Harry smått irriterat. Han lyfte upp minnessållet och stoppade tillbaka det i kartongen tillsammans med Sirius brev som låg ovanpå hans täcke. Han suckade djupt och önskade att Seamus kunde gå så att han kunde få använda minnessållet ifred, men Seamus stannade, Harry såg honom ligga på sängen och läsa Fantomen. Som han antagligen lånat från Dean, eftersom Fantomen var en mugglarserie. Harry, som såg att Seamus var helt uppslukad av tidningen, tog försiktigt fram minnessållen ur kartongen och doppade näsan i tankarna.
”Ett,” viskade han.
Stora Salen konstaterade Harry så fort han landade, det kändes som om det var på samma ställe som han hade slutat förra gången. Nästan i alla fall, för nu började eleverna resa på sig och Harry hörde hur någon från Gryffindorbordet ropade:
”Små… Förstaårselever hitåt!” Harry gick närmare och hörde sedan en viskning som kom från samma röst. ”Men de ser ju ut som småtomtar, eller hur?”
Det var ordet ’småtomtar’ som fick Harry att reagera och börja söka med blicken över det väldiga havet med elever efter den som hade pratat. Harry fick syn på en lång rödhårig kille och om han inte visste bättre skulle han ha tagit det för Ron. Detta var tydligen Rons pappa.
Harry följde Sirius upp efter mr Weasley och de gick in i Gryffindors uppehållsrum med lösenordet ’Kammarjungfru’.
”Pojkarnas sovsal är till vänster och flickornas till höger,” sa Arthur tydligt. ”Jag vill även varna er pojkar för att gå upp till flickornas sovsal, trappan börjar nämligen skrika då, tro mig, jag har gjort det själv.”
Sirius började gå upp för trappan till pojkarnas sovsal och inte långt efter honom kom James, Peter och Remus som alla såg mycket nervösa ut för vilka som skulle dela deras rum. Harry klev in i ett cirkelformat rum med sex bäddar. Sirius satte sig i en av sängarna och James tog en annan, Peter tassade försiktigt in och satte sig på en säng i ett hörn och inte långt därefter kom Remus in och tittade nervöst på de andra. Därefter klev två glatt pratandes elever som Harry inte kunde namnet på och tog de två sängar som vart över. Det blev en spänd tystnad i rummet innan Sirius sa:
”Ja, det är jag som är Sirius då…”
”Jag heter James, James Potter,” fortsatte James.
”Peter Pet-p-p-pettergrew,” stammade Peter.
”Jag heter Bruce,” sa den blonda av de okända killarna.
”Remus Lupin,” sa Remus artigt.
”Ja, och jag är Philip,” sa den brunhåriga killen.
Det blev tyst igen, ingen visste vad de skulle säga. Men snart var Bruce och Philip inne i en diskussion om mugglarnas konstiga tavlor som inte rörde på sig. Det dröjde inte länge innan Sirius, James och Remus hade tagit sig in i diskussionen, men Peter behövde lite hjälp på traven. Först när Remus frågade honom ”Vad tycker du?” så började han prata. Oftast nickade han bara instämmande, men efter ett tag räckte inte det, det var när de kommit över till ämnet pistoler och om det var en bra grej, alla hade mycket olika åsikter vilket slutade i ett våldsamt kuddkrig. Efter ett tag gav Remus upp och ställde sig på en stol, och skrek:
”Nu har Sirius övertaget när han brottas mot Bruce, James och Peter verkar däremot ha lite problem med Philip. Nej där vände oturen, James smäller till Philip med en kudde över huvudet samtidigt som Bruce vildsint brottas med Sirius. Men var tog Peter vägen?” Remus blev tyst ett ögonblick innan han fick sin på Peter som med en kudde i högsta hugg smög sig på James bakifrån. ”Se upp James!” vrålade Remus.
”Vad är det som försiggår härinne?” undrade professor McGonagall när hon klev in i rummet. Hon var iförd ett långt skärt nattlinne och en tillhörande nattmössa. Remus klev ner från stolen och de andra frös i de rörelser de just var i. ”Kom genast hit!” sa McGonagall surt.
De klev moloket fram till dörren och ställde sig på en rad.
”Fem poängs avdrag för Gryffindor,” sa hon. ”Nya elever,” muttrade hon, ”De blir inte lätt att handskas med. Ställer till problem innan första dagen har grytt.” Sakta gick hon ner för trapporna och ut ur uppehållsrummet.
Sirius, James, Peter, Remus, Philip och Bruce gick dystert till sina sängar och Harry satte händerna mot väggen, sköt ifrån och tänkte ’Endast mellan mig och Sirius’.
Sängen skakade till när han landade på den och Seamus tittade upp från sin Fantomen. Harry han precis stoppa undan minnessållet innan Dean, Neville och Ron dök upp i dörren.
”Hej Harry,” sa Neville glatt. ”Hur är det?”
”Bara bra,” svarade Harry dystert, det kändes som om det var han som just fått en utskällning av professor McGonagall. Men sedan ljusnade Harry lite och började le, det där kuddkriget hade sett mycket roligt ut.
Han kastade en kudde på Ron som vände sig om.
”Vad var det där bra för?” undrade Ron. ”Jag skulle…”
Men exakt vad Ron skulle hann han aldrig säga för han fick ytterligare en i huvudet, den här gången av Dean. Ron rynkade ihop ögonen för att ta sig en extra titt på Dean innan han bestämde sig för att istället kasta en kudde på Neville som stod med ryggen vänd åt honom. Neville vände sig om och började vräka kuddar mot Ron, Dean och Harry. Snart låg de alla och brottades i en hög mitt på golvet.
”Kom igen då, Seamus!” ropade Dean någonstans inifrån högen.
”Nej, jag tror inte det,” svarade Seamus.
”Kommentera oss då,” flinade Harry som just stuckit upp huvudet ur högen, men drogs tvärt ner igen. Han besvarade den attacken genom att bita någon i örat.
”Det behövs inte Harry,” sa Seamus, ”ni hörs mycket väl ändå.”
Harry svarade inte utan koncentrerade sig på brottningen, men inte många minuter senare hörde han Seamus röst:
”Potter kör sitt specialknep, bita i öron medan Weasley hederligt kämpar på för att få ner Potter på marken, men det är inte så lätt när både Longbottom och Thomas försöker att brotta ner en på marken. De har hållit på länge nu, nästan en halvtimme. Tröttnar de aldrig? Nej inte så länge som Weasley är i närheten och förtvivlat försöker ta sig ur Longbottoms grepp. Potter försöker förtvivlat att sätta sig upp men Thomas håller emot.”
Plötsligt vrålade Seamus utan förvarning:
”Weasley är besegrad!”
Harry stannade upp i sin rörelse när dörren öppnades av professor McGonagall, men inte blev Harry förvånad, han hade nästan väntat sig det. Den här gången hade hon inte hunnit byta om till nattkläder ännu, men hon såg onekligen arg ut.
”Potter, Thomas, Longbottom, Finnegan, det här trodde jag inte om er. Speciellt inte om dig Weasley, du är prefekt och om du upplysningsvis vill veta är det några förstaårselever som försöker att sova.”
Harry ställde sig upp och sa:
”Vi ber om ursäkt professorn, men vi har saknat varandra så mycket på lovet.” Harry lade en extra betoning på så.
McGonagall tittade skeptiskt på honom och sa sedan:
”Och det visar ni genom att halvt slå ihjäl varandra? Nej, vet någon vad, femton poängs avdrag för Gryffindor.”
Tysta gick de till sina sängar när professor McGonagall hade gått och Harry muttrade tyst för sig själv.
”Vad säger du Harry?” undrade Ron.
”Jag sa att om vi hade varit förstaårselever hade hon bara dragit av fem poäng.”
”Hur vet du det?” undrade Seamus nyfiken.
Hoppsan, inte avslöja något nu, tänkte Harry. Han svarade:
”Jag känner det på mig”
”De kan inte reglerna lika bra som oss… då är det väl ganska självklart,” sa Neville och drog därmed slutsatsen i samtalsämnet.
Någon timme senare sov alla djupt och Harry hade en konstig dröm om flygande kuddar som flög runt professor McGonagall när hon dansade vals med Snape som hade på sig McGonagalls rosa nattlinne och mössa.
Rävöras fanfiction 