SM: Kapitel 7

juni 6, 2011 at 9:56 e m (Övrigt) (, , , , , , , , , )

Sirius Minnen
Kapitel 7: Trollkarlsduell i skolkorridoren

Harry återvände flera gånger den lördagen till Sirius minnen och straffkommenderingen i McGonagalls kontor. Han plockade fram sig egen Förvandlingskonst bok och undrade om den var bunden av Sirius eller Snape eller om de inte hunnit binda för trettio år framåt utan det här var en av de som Flitwick hade bundit med hjälp av magi. När han återvände för sista gången den dagen, då det hade börjat mörkna ute, var Sirius och Snape inne på sin tredje straffkommendering och Harry hade börjat märka hur hatet mjuknade mellan de båda pojkarna. Nu klarade de av att titta på varandra utan den avsky i blicken som de tidigare haft. Harry undrade om Sirius mådde riktigt bra som helt plötsligt hade slutat att hata Snape. Bok efter bok blev bunden och efter ett tag öppnade Snape munnen för att säga någonting, men stängde den genast som om han hade bränt sig på tungan.
”Då var vi väl klara idag,” sa professor McGonagall. ”Nu tar ni varandra i hand.”
Men istället för att försöka krossa varandras fingrar som de hade försökt med första dagen tog de ett vänskapligt grepp om varandras händer. ’Vad är det som pågår?’ tänkte Harry. ’De ska ju hata varandra!’
Harry följde efter Sirius och Snape som gjorde sällskap med varandra på behörigt avstånd. Helt plötsligt utbrast Snape:
”Vad är det för fel på mig?”
”Vad menar du,” sa Sirius chockad men Harry kunde ana en viss kyla i hans röst.
Snape snurrade runt så att Sirius var tvungen att tvärstanna några centimeter ifrån honom. Sirius backade genast ett steg bakåt.
”Ja, varför hatar alla mig?” sa Snape och granskade Sirius.
”Jo… öh?” sa Sirius som totalt tappat talförmågan han tog ett djupt andetag och sa sedan: ”Kanske för att du är från Slytherin?”
”Men nästan ingen i mitt elevhem gillar mig heller!” suckade Snape irriterat.
Harry stod som paralyserad och lyssnade till de båda tonåringarna.
”Och varför kan inte du och James låta mig vara ifred?”
”Jo, men jag vet inte…” sa Sirius uppgivet det märktes tydligt att han var besvärad över samtalet. ”Vi har bråkat sen första årskursen som du kanske minns, finns det någon anledning att ändra på det?”
Det var tydligen fel sak att säga, men Sirius blev i alla fall av med Snape som stormade ner för trapporna mot fängelsehålorna.
Harry suckade och undrade vad det här nu skulle betyda och gick sakta fram mot väggen och tog sig tillbaka till sin egen tid, stoppade undan minnessållet och somnade med kläderna på och glömde att tömma sin hjärna, något som han skulle ångra skarpt dagen därpå.

”Jag är ledsen herre,” hördes en bedjande röst.
Harry tittade upp, han låg ihop ringlad på ett skrivbord.
”Du kommer att få ångra det här, Slingersvans,” sa en kylig gäll röst ovanför Harry.
Han vände sitt huvud mot mannen bakom sig. Voldermort.
”Ta det lugnt Nagini,” sa Voldermort. ”Vi ska se till att han blir ordentligt bestraffad.”
Harry vände sig mot mannen som låg på knä framför skrivbordet.
”Herre jag ber dig,” sa Slingersvans.
”Du har begått ett misstag som du nu ska få sota för,” sa Voldermort. ”Crucio!”
”AAAAAH”

”Harry vakna Harry! Vad är det frågan om?” Harry hörde Rons röst som om han stod en kilometer ifrån honom, men när Harry slog upp ögonen stod Ron lutad ovanför sängen.
”Han har gjort någonting fel och nu blir han bestraffad för det!” sa Harry betydligt högre än han hade menat det.
”Vem? Vad? Harry vad är det frågan om?” Ron såg oroligt på honom.
”Slingersvans.”
”Ska vi gå till Dumbledore?” frågade Ron.
”Nej jag borde stängt av min hjärna innan jag somnade, det är mitt eget fel.”
”Okej,” sa Ron och såg oroligt på Harry. ”Ska vi gå upp? Frukosten serveras om en timme…”
Harry nickade och satte sig upp. Han började klä på sig sina kläder frånvarande, han undrade vad Slingersvans hade gjort för att förtjäna det straffet. Tre kvart senare gick Harry och Ron ner till frukosten och satte sig att vänta på att Stora Salen skulle öppna.
”Imorgon är det vår första träning,” sa Ron glatt. ”Och på lördag är det uttagning.”
”Ja,” sa Harry och log artigt, men han var inte glad för han hade en enorm oro vilande i sig. Vad än Slingersvans hade gjort för att förtjäna straffet kände Harr ett stygn av oro. ’Han dödade mina föräldrar,’ tänkte Harry, men oron försvann inte. Var det om det där bandet mellan honom och Slingersvans som Dumbledore hade berättat om? ”När en trollkarl räddar en annan trollkarls liv skapar det ett särskilt band emellan dem… och jag skulle missta mig mycket om Voldermort vill ha en tjänare som står i skuld till Harry Potter.” Harry hörde orden som om Dumbledore stod framför honom och sa dem nu, Harrys oro hade antagligen någonting med detta att göra undra om Slingersvans bestraffning också hade någonting med deras band att göra… Harry skakade av sig tanken när han klev in i Stora Salen för att äta frukost. Inte många minuter senare kom även Hermione in och Harry viskade om sin dröm för henne.
”Harry du borde veta att du skulle stänga av din hjärna vid det här laget…” sa hon och riktade en typisk McGonagall-blick mot honom.
”Ja jag vet,” sa Harry surt, ”men jag tänkte för mycket på…” han tystnade och rodnade, nu höll han allt på och avslöja sig.
”Harry, vad är det du håller på med?” undrade Hermione oroligt.
”Endast mellan mig och …” Nu höll han på att avslöja sig igen.
”Vem?” sa Ron och tittade nyfiket på Harry.
”Ingen,” sa Harry och kände hur kinderna blev heta. Han skämdes för att ha en hemlighet för dem men det var endast mellan honom och Sirius.
”Är det en flicka?” frågade Hermione.
Harry skakade på huvudet.
”En kille!?” utbrast Ron och såg äcklad ut.
”Hallå Ron, tänk lite va,” sa Harry och vände sig mot Ron. ”Det är inga kärleksbekymmer för min del, faktum är att det inte är några bekymmer alls utan att allt är jättebra.”
Hermione tittade chockat på Ron, ingen kunde förstå hur Harry plötsligt kunde vara så glad när han tillbringat mer än halva sommaren med att gråta över Sirius, men ingen av dem ville nämna det i rädsla av att Harry skulle börja gråta inför hela Stora Salen. Efter frukosten tyckte Ron att de skulle ut och spela lite Quidditch för solen lyste och vädret var precis rätt. Hermione tyckte istället att Harry skulle ta fram sin galleon och ställa in ett nytt datum. Harry tittade på båda och suckade:
”Okej Hermione, jag ställer in den.”
Han plockade fram sin galleon och började mixtra med siffrorna på kanten av den.
”Blir tisdag bra?” undrade han och de båda andra nickade.
Han ställde in datumet för den kommande tisdagen och stoppade ner galleonen i fickan. Harry kände hur den blev varm och förstod att alla hade fått meddelandet. Han log och vände sig sedan till Ron.
”Jag är ledsen, men jag hinner verkligen inte spela Quidditch.”
Ron såg uppriktigt lite ledsen ut, men Harry reste sig och började gå därifrån. Han hörde hur Ron sa:
”Vad håller han på med egentligen?” ’
Och Harry kände ett stygn av dåligt samvete, det var bara en tidsfråga innan han var tvungen att berätta för dem. När han vände sig om såg han att Ron hade vänt sig mot Ginny och Hermione drömmande såg ner i sin tallrik. Harry suckade djupt och började sakta gå upp för marmortrappan till uppehållsrummet.
”Det är bara en tidsfråga innan du måste berätta för dem,” sa Harry högt till sig själv och var så frånvarande att han gick rakt in i någon.
”Förlåt,” sa han utan att titta på personen.
”Du kan väl se dig för vart du går!” fräste någon och Harry snurrade runt.
Det var Roger Davies som hade uttalat sig, men det var inte honom som Harry hade gått in i, det var Cho. Harry väntade sig att det skulle kränga till lite i magen, men han kände ingenting.
”Förlåt,” upprepade Harry.
”Du ska låta bli att gå in i min flickvän!” morrade Davies.
”Jag har sagt förlåt!” utropade Harry.
Han såg hur Cho drog i Davies tröja och viskade:
”Kom så går vi…”
”Nej, han gick in i dig med flit!” nästan skrek han. ”Du ska få sota för det här!”
”Så vad tänker du göra?” sa Harry kyligt.
Davies drog fram sin trollstav och Harry gjorde likadant.
”Sluta stöta på min tjej!” gormade Davies.
”Jag gick inte in i henne med flit,” morrade Harry argt.
Davies stoppade in sin trollstav igen, men Harry behöll sin ute.
”Jag tänker se till att du ska få ett ordentligt straff!”
”Så vad tänker du göra?” sa Harry än en gång. ”Slå oss i Quidditch?” Han hånskrattade.
Harry vände sig om och började gå upp för trappan då han hörde hur Davies ropade något, Harry duckade snabbt undan och såg en röd stråle susa över honom. Harry identifierade den som en lamslagningsbesvärjelse. Han ställde sig upp igen och just som Davies öppnade munnen skrek Harry:
”Expelliarmus!”
Davies trollstav flög upp och landade i Harrys hand.
”Ledsen och behöva säga det Davies, men jag tror att jag har vunnit.”
”Inte alls,” fräste Davies och kastade sig mot Harry.
”Impedimenta!” vrålade Harry och Davies stannade mitt i rörelsen.
Han kastade staven tillbaka till Davies och började gå upp igen och svängde just runt ett hörn då han hörde Davies vråla något till honom att han allt skulle få se. Harry brydde sig inte och gick istället upp mot uppehållsrummet och minnessållet. Skålen med Sirius tankar fick Harry att bli frånvarande igen.

« Kapitel 6 | Kapitel 8 »

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: