SM: Kapitel 3
Sirius Minnen
Kapitel 3: Kuddkrigsfaktor åtta av tio
”Vad har du gjort?” frågade Ron nyfiket när Harry kom fram till dem.
Först tänkte han berätta om det som hade hänt, men kom sedan på ’Endast mellan mig och Sirius’ så han höll tyst om det och sa:
”Jag har bara fixat en sak.”
”Vadå?” envisades Ron.
”Du är allt bra nyfiken, men jag tänker inte berätta!” svarade Harry bestämt.
Där fick Ron så han teg, han öppnade och stängde munnen flera gånger, men det var som om Harry kastat ”Silencio” över honom med andra ord inte ett ljud kom över hans läppar.
”Harry,” sa Hermione förebrående, ”vad du än håller på med gör ingenting dumt.”
”Det är ingenting dumt, det är bara underbart,” Harry log och Ron och Hermione tittade chockat på den Harry som inte sett så glad ut sen innan Sirius hade dött.
Harrys lugnande ord hade snarare oroat Hermione mer än de hade lugnat henne och Ron satt bara och gapade och stirrade på Harry och Hermione innan han fick fram:
”Kan någon förklara för mig vad som försiggår här?”
Harry ryckte på axlarna, trots Hermiones oroliga blickar log han fortfarande, Sirius var inte så långt bort längre, han var alldeles nära. Faktum var att Sirius just nu satt på Harrys nattduksbord och vem som helst kunde komma in och ta sig en titt. Det var som om en elektrisk stöt gått genom kroppen på Harry, han reste sig genast upp och sprang iväg mot sin sovsal. Han hörde Hermione ropa till honom:
”Harry, vad är det nu?”
Men han svarade inte han bara sprang, när han kom in i sin sovsal såg han Seamus stå och peta i skålen med sin trollstav. När han såg att Harry kommit in frågade han:
”Vad är det där?”
”Du får inte berätta för någon att du har sett den!” sa Harry argt.
”Nej då, men vad är det?”
”Ett minnessåll…” sa Harry smått irriterat. Han lyfte upp minnessållet och stoppade tillbaka det i kartongen tillsammans med Sirius brev som låg ovanpå hans täcke. Han suckade djupt och önskade att Seamus kunde gå så att han kunde få använda minnessållet ifred, men Seamus stannade, Harry såg honom ligga på sängen och läsa Fantomen. Som han antagligen lånat från Dean, eftersom Fantomen var en mugglarserie. Harry, som såg att Seamus var helt uppslukad av tidningen, tog försiktigt fram minnessållen ur kartongen och doppade näsan i tankarna.
”Ett,” viskade han.
Stora Salen konstaterade Harry så fort han landade, det kändes som om det var på samma ställe som han hade slutat förra gången. Nästan i alla fall, för nu började eleverna resa på sig och Harry hörde hur någon från Gryffindorbordet ropade:
”Små… Förstaårselever hitåt!” Harry gick närmare och hörde sedan en viskning som kom från samma röst. ”Men de ser ju ut som småtomtar, eller hur?”
Det var ordet ’småtomtar’ som fick Harry att reagera och börja söka med blicken över det väldiga havet med elever efter den som hade pratat. Harry fick syn på en lång rödhårig kille och om han inte visste bättre skulle han ha tagit det för Ron. Detta var tydligen Rons pappa.
Harry följde Sirius upp efter mr Weasley och de gick in i Gryffindors uppehållsrum med lösenordet ’Kammarjungfru’.
”Pojkarnas sovsal är till vänster och flickornas till höger,” sa Arthur tydligt. ”Jag vill även varna er pojkar för att gå upp till flickornas sovsal, trappan börjar nämligen skrika då, tro mig, jag har gjort det själv.”
Sirius började gå upp för trappan till pojkarnas sovsal och inte långt efter honom kom James, Peter och Remus som alla såg mycket nervösa ut för vilka som skulle dela deras rum. Harry klev in i ett cirkelformat rum med sex bäddar. Sirius satte sig i en av sängarna och James tog en annan, Peter tassade försiktigt in och satte sig på en säng i ett hörn och inte långt därefter kom Remus in och tittade nervöst på de andra. Därefter klev två glatt pratandes elever som Harry inte kunde namnet på och tog de två sängar som vart över. Det blev en spänd tystnad i rummet innan Sirius sa:
”Ja, det är jag som är Sirius då…”
”Jag heter James, James Potter,” fortsatte James.
”Peter Pet-p-p-pettergrew,” stammade Peter.
”Jag heter Bruce,” sa den blonda av de okända killarna.
”Remus Lupin,” sa Remus artigt.
”Ja, och jag är Philip,” sa den brunhåriga killen.
Det blev tyst igen, ingen visste vad de skulle säga. Men snart var Bruce och Philip inne i en diskussion om mugglarnas konstiga tavlor som inte rörde på sig. Det dröjde inte länge innan Sirius, James och Remus hade tagit sig in i diskussionen, men Peter behövde lite hjälp på traven. Först när Remus frågade honom ”Vad tycker du?” så började han prata. Oftast nickade han bara instämmande, men efter ett tag räckte inte det, det var när de kommit över till ämnet pistoler och om det var en bra grej, alla hade mycket olika åsikter vilket slutade i ett våldsamt kuddkrig. Efter ett tag gav Remus upp och ställde sig på en stol, och skrek:
”Nu har Sirius övertaget när han brottas mot Bruce, James och Peter verkar däremot ha lite problem med Philip. Nej där vände oturen, James smäller till Philip med en kudde över huvudet samtidigt som Bruce vildsint brottas med Sirius. Men var tog Peter vägen?” Remus blev tyst ett ögonblick innan han fick sin på Peter som med en kudde i högsta hugg smög sig på James bakifrån. ”Se upp James!” vrålade Remus.
”Vad är det som försiggår härinne?” undrade professor McGonagall när hon klev in i rummet. Hon var iförd ett långt skärt nattlinne och en tillhörande nattmössa. Remus klev ner från stolen och de andra frös i de rörelser de just var i. ”Kom genast hit!” sa McGonagall surt.
De klev moloket fram till dörren och ställde sig på en rad.
”Fem poängs avdrag för Gryffindor,” sa hon. ”Nya elever,” muttrade hon, ”De blir inte lätt att handskas med. Ställer till problem innan första dagen har grytt.” Sakta gick hon ner för trapporna och ut ur uppehållsrummet.
Sirius, James, Peter, Remus, Philip och Bruce gick dystert till sina sängar och Harry satte händerna mot väggen, sköt ifrån och tänkte ’Endast mellan mig och Sirius’.
Sängen skakade till när han landade på den och Seamus tittade upp från sin Fantomen. Harry han precis stoppa undan minnessållet innan Dean, Neville och Ron dök upp i dörren.
”Hej Harry,” sa Neville glatt. ”Hur är det?”
”Bara bra,” svarade Harry dystert, det kändes som om det var han som just fått en utskällning av professor McGonagall. Men sedan ljusnade Harry lite och började le, det där kuddkriget hade sett mycket roligt ut.
Han kastade en kudde på Ron som vände sig om.
”Vad var det där bra för?” undrade Ron. ”Jag skulle…”
Men exakt vad Ron skulle hann han aldrig säga för han fick ytterligare en i huvudet, den här gången av Dean. Ron rynkade ihop ögonen för att ta sig en extra titt på Dean innan han bestämde sig för att istället kasta en kudde på Neville som stod med ryggen vänd åt honom. Neville vände sig om och började vräka kuddar mot Ron, Dean och Harry. Snart låg de alla och brottades i en hög mitt på golvet.
”Kom igen då, Seamus!” ropade Dean någonstans inifrån högen.
”Nej, jag tror inte det,” svarade Seamus.
”Kommentera oss då,” flinade Harry som just stuckit upp huvudet ur högen, men drogs tvärt ner igen. Han besvarade den attacken genom att bita någon i örat.
”Det behövs inte Harry,” sa Seamus, ”ni hörs mycket väl ändå.”
Harry svarade inte utan koncentrerade sig på brottningen, men inte många minuter senare hörde han Seamus röst:
”Potter kör sitt specialknep, bita i öron medan Weasley hederligt kämpar på för att få ner Potter på marken, men det är inte så lätt när både Longbottom och Thomas försöker att brotta ner en på marken. De har hållit på länge nu, nästan en halvtimme. Tröttnar de aldrig? Nej inte så länge som Weasley är i närheten och förtvivlat försöker ta sig ur Longbottoms grepp. Potter försöker förtvivlat att sätta sig upp men Thomas håller emot.”
Plötsligt vrålade Seamus utan förvarning:
”Weasley är besegrad!”
Harry stannade upp i sin rörelse när dörren öppnades av professor McGonagall, men inte blev Harry förvånad, han hade nästan väntat sig det. Den här gången hade hon inte hunnit byta om till nattkläder ännu, men hon såg onekligen arg ut.
”Potter, Thomas, Longbottom, Finnegan, det här trodde jag inte om er. Speciellt inte om dig Weasley, du är prefekt och om du upplysningsvis vill veta är det några förstaårselever som försöker att sova.”
Harry ställde sig upp och sa:
”Vi ber om ursäkt professorn, men vi har saknat varandra så mycket på lovet.” Harry lade en extra betoning på så.
McGonagall tittade skeptiskt på honom och sa sedan:
”Och det visar ni genom att halvt slå ihjäl varandra? Nej, vet någon vad, femton poängs avdrag för Gryffindor.”
Tysta gick de till sina sängar när professor McGonagall hade gått och Harry muttrade tyst för sig själv.
”Vad säger du Harry?” undrade Ron.
”Jag sa att om vi hade varit förstaårselever hade hon bara dragit av fem poäng.”
”Hur vet du det?” undrade Seamus nyfiken.
Hoppsan, inte avslöja något nu, tänkte Harry. Han svarade:
”Jag känner det på mig”
”De kan inte reglerna lika bra som oss… då är det väl ganska självklart,” sa Neville och drog därmed slutsatsen i samtalsämnet.
Någon timme senare sov alla djupt och Harry hade en konstig dröm om flygande kuddar som flög runt professor McGonagall när hon dansade vals med Snape som hade på sig McGonagalls rosa nattlinne och mössa.
SM: Kapitel 2
Sirius Minnen
Kapitel 2: Paketet
Harry vaknade morgonen därpå av att en kudde kom flygandes på honom.
”Upp nu sömntuta,” ropade Dean.
Harry mumlade något ohörbart men satte sig upp i sängen, den varma septembersolen visade att klockan inte kunde vara mindre än elva på förmiddagen.
”Hjälp! Nu har jag försovit mig,” utbrast han.
Ron började skratta hysteriskt.
”Det är ju söndag Harry, söndag det andra september.”
Harrys ansikte sprack upp i ett brett leende och han föll in i de andras skratt.
Tillsammans gick de ner till lunchen när Harry hade klätt på sig och i uppehållsrummet mötte de Hermione, Parvati och Lavender som följde dem. De slog sig ner vid Gryffindorbordet och tog för sig av maten som stod serverad. Alla åt glatt utom Parvati som bara tycktes peta i sig maten.
”Men Parvati, varför äter du inte?” undrade Hermione oroat.
”Inte hungrig,” grymtade Parvati.
”Men du måste äta,” envisades Hermione.
”Lägg dig inte i va!” fräste Parvati.
”Men Hermione har rätt,” sa Lavender ännu mer oroat än Hermione.
”Jaha, och vad har du emot mig helt plötsligt,” fräste Parvati och reste sig upp och gick argt därifrån.
Harry tittade förvånat efter henne och Lavender ryckte på axlarna.
”Hon har varit så hela sommaren, inte ätit och fräst till om man påpekar det…”
”Varför äter hon inte?” sa Hermione tyst, men hon fick inget svar.
”Kom!” ropade Ron när de var ute i entréhallen. ”Vi går ut i solen en stund.”
”Okej,” sa Hermione och följde efter. ”Kommer du Harry?”
”Nej, inte just nu, men om ett tag,” svarade Harry och började gå upp mot uppehållsrummet.
”Varför inte?” ropade Ron.
”Men jag kommer, jag måste bara upp och fixa en sak”
Harry såg att Ron försökte springa efter, men Hermione grep tag i hans arm och drog honom ut. Harry suckade lättat och sprang uppför trapporna till Gryffindortornet. Han klev in i sovsalen och öppnade sin koffert, däri låg det bruna paketet. Han plockade upp det och höll det i sina händer under några minuter innan han slet av pappret. Först såg han bara en kartong med ett brev på. Han motstod frestelsen att öppna paketet och öppnade brevet först. Det var skrivet utav Sirius.
Hej Harry!
Det känns ganska konstigt att skriva det här, för att jag vet att när du kommer att läsa det så är jag inte längre hos dig. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig Harry, och att du visar allt ditt mod och din styrka på att gå igenom den här fasen i ditt liv. Jag hoppas Dumbledore har berättat om din uppgift, har han inte gjort det så går du genast till honom och säger att han ska göra det. Jag kommer aldrig att lämna dig utan kommer att finnas med dig hela tiden, oavsett hur död jag än är. Så vill jag bara be dig om en sak:
Har du inte öppnat kartongen, Gör Det Nu (läs vidare när du har öppnat)
Harry tittade på kartongen i hans knä och plockade ut ett minnessåll. Det var mycket likt Dumbledores till skillnad från att detta minnessåll var grönt. Harry tittade i den för att se om det var tomt, men nej där i flöt tankar. Sirius tankar… Harry återvände till brevet och läste.
Det här, Harry, är ett Minnessåll, däri bevarar man sina minnen. I det här minnessållet finns mina minnen och jag önskar att du ville fylla på med dina. De minnen som finns från mig är under min skoltid från mitt första år på Hogwarts till mitt sista. Det är ganska många tankar som är i det här minnessållet och om du vill se dem lutar du dig ner till dess att du nuddar tankarna. Då kommer du att se alltihop, men eftersom att jag har sju skolårs tankar i minnessållet kan du samtidigt som du nuddar säga vilket år du vill se (1-7) så får du inte lika slumpmässigt.
Du kanske har sett ett minnessåll förut, då kanske du vet att alla har olika sätt att ta sig upp på. I det här minnessållet tar du dig upp genom att hårt förskjuta dig bakåt från en vägg och samtidigt tänka ”Endast mellan mig och Sirius” så kommer du snart att vara tillbaka. Testa gärna på en gång.
Kom ihåg: Jag älskar dig, Harry!
Kram Sirius
Harry tittade länge på Minnessållet, frestad av att använda den på en gång, som Sirius hade skrivit. Men han måste vänta, bara några minuter om inte längre. Först av allt måste han lära sig hur han skulle ta sig tillbaka, han läste meningen ”Endast mellan mig och Sirius” om och om igen tills han kunde den. Nu kunde han inte hålla sig längre. Han ställde minnessållet på nattduksbordet och lutade sig fram över det, när näsan nuddade de silvriga tankarna och golvet svängde till sa Harry högt och tydligt:
”Ett.”
Han stod i Entréhallen och porten öppnades, utanför var ett regnigt oväder och små förstaårselever tassade tyst och nervöst in. Harry fick genast sy på sin pappa, det gick inte att mista sig på det rufsiga håret. Ganska långt bakom honom stod Sirius. Han var nästan inte alls lik den Sirius som Harry sett i Dumbledores minnessåll, men det var ju också fem år senare än det här påminde han sig själv. En mer ungdomlig professor McGonagall kom ut och talade om för eleverna att sorteringen snart skulle äga rum. Alla tittade nervöst på varandra och följde efter henne in i Stora Salen. McGonagall placerade sorteringshatten på sin pall framför lärarbordet och den brast ut i sång, men Harry lyssnade inte. Han gick istället runt och granskade de nya förstaårseleverna och snart hade han även funnit Peter Pettergrew som nästan såg helt svimfärdig ut, Remus Lupin som nervöst tittade på alla och Lily Evans som varit minst svår att hitta eftersom James hela tiden sneglade åt hennes håll. Han var tydligen kär i henne redan under deras första år.
”När jag ropar upp ert namn kommer ni fram och sätter er på pallen så kommer jag att placera hatten på ert huvud. Hatten kommer att sortera er i rätt elevhem.”
”Ancon, Emma” en liten blod fräknig tjej tassade fram till pallen och sorterades snabbt till Gryffindor.
Efter inte så lång tid kom McGonagall fram till…
”Black, Sirius”
Viskningar hördes genom salen och av det Harry lyckats uppfatta visste de flesta vad Black var för släkt och att han säkert skulle placeras i Slytherin. Men där hade de fel, tänkte Harry och flinade. Plötsligt hörde han sorteringshattens viskning lika väl som om han hade haft hatten på sig.
”Jaså, en Black, det var länge sedan. Du borde väl placeras i Slytherin antar jag, men ingenting av det finns i ditt huvud, mycket begåvad ser jag och även mycket mod. Innerst inne är du inte alls en Black, så jag tror att det får bli… GRYFFINDOR!”
Gryffindorbordet brast ut i applåder och Sirius sprang och satte sig, men halkade på väg till stolen och ramlade pladask på ändan, men inte många såg på för nu tittade alla på Booth, Terese som sorterades till Hufflepuff.
Harry stannade för att se sin pappa och mamma sorteras till Gryffindor, men kunde tyvärr inte höra sorteringshattens viskning till dem. När maten dök upp på bordet gick Harry fram till väggen och sköt sig bakåt med all kraft han hade medan han tänkte ”Endast mellan Sirius och mig”. Ingenting hände och med lätt panik testade han en gång till. Fortfarande hände ingenting. ”Endast mellan mig och Sirius” sa han halvhögt och sköt ifrån ännu hårdare och landade hårt på golvet i sovsalen intill hans säng.
Yr ställde han sig upp och gick ner till Entréhallen och fortsatte sedan ut till Ron och Hermione som satt nere vid sjön bland många andra elever.
Rävöras fanfiction 