Efter en fullmånsnatt

juni 6, 2011 at 9:04 e m (Novell) (, , , , )

Remus Lupin hade alltid svårt att minnas den sista timmen då solen gick upp efter en fullmånsnatt. Oftast brukade han ha svaga minnen av att någon kom och hämtade honom från den spökande stugan och ledde honom till sjukhusflygeln. Idag hade han inga minnen alls. Det sista han mindes från natten var när de första solstrålarna tittade in genom fönstret och han utmattat sjunkit ner på golvet. Sirius, Peter och James hade inte varit hos honom den här natten och det märktes tydligt på Remus. Han hade svårt att röra sig och han slog upp ögonen. De vita väggarna i sjukhusflygeln brände emot hans nyöppnade ögon och han vred sakta på huvudet. Varje rörelse verkade svara med smärta. Han såg sin vänsterarm som var inlindat i ett bandage från armbågen och nedåt.
”Är du vaken lilla vän?” Sjukhusföreståndarinnans röst slog emot hans öron och hans hjärna förvandlade det plötsliga ljudet till en explosion.
Remus gav ifrån sig ett svagt kvidande ljud till svar.
”Du har haft en ovanligt tuff natt”, fortsatte hon med en lägre ton. ”Vi ska försöka sätta dig upp så du kan få i dig lite brunch.”
Madam Pomfrey, som sjukhusföreståndarinnan kallades, var en relativt ung kvinna. Hon var alltid mån om sina patienters bästa och var lite hypokondrisk gällande dem. Hon var alltid orolig för att de skulle få för lite vila eller utsättas för mycket ljud. Med madam Pomfreys hjälp lyckades Remus sätta sig upp, men varje muskel i honom skrek av smärta, men han själv kunde inte få fram mer än kvidanden. Han kände sig trött efter den lilla ansträngningen att sätta sig upp och försökte fokusera blicken. Madam Pomfey kom in med hans frukostbricka och ställde den på sängen. Remus lyfte högerarmen som även den bar bandage, men inte verkade fullt lika skadad som den vänstra och började äta av gröten. Han hade aldrig kunnat tänka sig att bara lyfta en sked till munnen kunde vara så jobbigt och efter bara halva talriken var han så utmattad att han inte kunde äta mer. Sjukhusföreståndarinnan muttrade tyst när hon tog brickan ifrån honom.
”Jag kan inte förstå, såhär illa har det inte varit på väldigt länge, mr Lupin.”
Remus visste själv precis vad det berodde på. Han hade svårt att tygla monstret inom honom när han var själv under fullmånsnätterna, det tog gärna överhanden och i brist på andra offer bet och klöste han sig själv. Med sina vänner där brukade nätterna istället bli mycket lugnare. Han kände sig tryggare redan innan förvandlingen och monstret fick inte alls samma plats inom honom. Han ville förstås inte skylla på Sirius och de andra för att de inte hade varit där, deras närvaro var ingen rättighet han hade, men han visste att utan dem var han hjälplös en fullmånsnatt.

”Du ser för jävlig ut, Måntand”, sa Sirius i samma ögonblick han lyckades tränga sig förbi madam Pomfrey i dörröppningen.
”Och det är därför ni ska lämna honom ifred!” svarade sjukhusföreståndaren och vände sig ilsket mot Sirius.
Remus var glad över att hans vänner var där, men trots att det nu var långt över lunchtid hade han ännu inte återhämtat sig speciellt mycket. Han kände sig fortfarande svag och trött. Hans arm ömmade.
”En liten stund madam Pomfrey”, bad Remus hest.
”Jag gillar det inte”, invände sjukhusföreståndaren. ”Men håll er lugna!”
”Självklart frun”, svarade Sirius och bugade sig för henne.
”Skärp dig, Tramtass”, sa James och boxade till Sirius på armen.
Madam Pomfrey försvann in till sitt rum och Remus tre vänner samlades runt honom.
”Är du mycket arg för att vi inte kom?” frågade Peter oroat.
”Nej”, svarade Remus och pressade fram ett leende.
Om han hade han hade orkat så skulle han förklarat att han absolut inte krävde av sina vänner att komma till honom under fullmånsnätterna. Han visste ju egentligen hur riskabelt det var att utsätta dem för sig själv.
”Shit, det är vårt fel va?” sa Sirius efter att ha betraktat Remus ett tag och insett att han faktiskt inte bara såg för jävlig ut utan mådde likaså. ”Förlåt Måntand.”
”Det är inte ert fel”, svarade Remus och tvingade sig själv till att prata. ”Var det kanske du som bet mig när jag var liten?”
”Vi tänker inte missa en enda fullmåne igen”, lovade James. ”Inte innan det finns något botemedel mot det här.”
Remus kunde inte göra annat än le. Han visste inte hur han skulle klara sig utan sina vänner och han var glad över att ha fått några. Tänk vilket monster han skulle ha blivit om Grårygg fått sin vilja igenom. Han kunde inte vara mer tacksam över att professor Dumbledore hade accepterat honom på Hogwarts så att han hade fått möjligheten att välja vem han var. Istället för att stämplas av allmänhetens åsikter om varulvar blev han istället påmind av Sirius, av James och av Peter, att han var personen och inte varulven. Att han inte styrdes av monstret inom honom. Nätter som denna kunde det vara svårt att glömma att man var människa och inte monster, men bara närvaron av vännerna fick monstret att verka löjligt. Sirius sa någonting, men Remus uppfattade inte vad. Istället slöt han ögonen och tryggheten sköljde över honom tillsammans med utmattningen av att hålla en konversation och han somnade igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: