SM: Kapitel 6

juni 6, 2011 at 9:47 e m (Sirius Minnen) (, , , , , , )

Sirius Minnen
Kapitel 6: Ocklumenering och bokbindning

Harry ville gärna se mer av Sirius minnen, men den följande veckan gav lärarna så mycket läxor att Harry tvingades att låta bli. När han satt i uppehållsrummet med sin uppsats om ’Locomotor’ –besvärjelsen för professor Flitwick flammade plötsligt en eldslåga upp framför honom och efterlämnade ett brev och en fjäder. Dumbledore tänkte Harry på en gång och började öppna brevet då han såg att flera av eleverna i uppehållsrummet stirrade på honom och flera mumlade. De hade självklart sett eldslågan som Fawkes hade gett upphov till. Harry försökte att inte bry sig om dem utan öppnade sakta brevet.

Kära Harry!
Jag vill att du snarast infinner dig på mitt kontor efter det att du har läst brevet. Det är för din ocklumenering som jag nu ska undervisa dig i. Lösenordet är Fräsande Tomtebrusbollar. Jag vill att du bränner upp brevet innan du kommer upp till mitt kontor.
Dumbledore.

Harry gick fram till brasan, med nästan allas blickar på sig och såg till att brevet blev ordentligt uppbränt innan han städade undan sina läxarbeten och började gå mot porträtthålet.
”Vart ska du?” ropade Hermione efter honom.
Men Harry hade ingen chans att svara när halva uppehållsrummet hörde på, så han sa bara:
”Jag kommer tillbaka snart.” Och sen gick han därifrån.

”Fräsande Tomtebrusbollar,” sa Harry till stenstatyn som var ingången till Dumbledores kontor. Den hoppade genast åt sidan och Harry klev upp på den roterande stentrappan.
Innan han hann knacka på dörren till kontoret hörde han Dumbledore säga:
”Kom in Harry!”
Harry klev in och såg genast Dumbledore bakom skrivbordet. Han mindes när han under sitt senaste år varit här, under Dumbledores flykt från Hogwarts, hur han hade tittat på Harrys axel eller någonstans i närheten av Harry, det gjorde han inte nu. Han tittade direkt på Harry med sina blå ögon.
”Det gick inte så bra för dig förra året med din ocklumenering,” sa han.
Harry nickade instämmande. Om man har extralektioner med Snape går allting allt annat än bra.
”Jag gjorde ett misstag när jag lät professor Snape undervisa dig…” Han tittade på Harry. ”Har du haft några drömmar under sommarlovet?” undrade han sen.
”Nej, sir,” sa Harry. ”Jag har bara tänkt på… på…” Harry kände hur ögonen tårades på honom.
”Sirius,” fyllde Dumbledore i.
”Ja,” snyftade Harry och ansträngde sig till det yttersta att hålla tillbaka tårarna.
”Jag vet att professor Snape berättade för dig att man skulle stänga av alla känslor i hjärnan.”
Harry nickade, han vågade inte säga något för det skulle vara så pinsamt att bryta ihop och börja gråta mitt framför Dumbledore.
”Är du redo för att göra ett försök?”
Harry svarade inte utan ställde sig upp och tog fram sin trollstav och försökte tömma hjärnan.
”Du får använda vilka motbesvärjelser du vill för att stoppa mig, okej”
Harry nickade igen.
”Legilimens,” utropade Dumbledore.
Graup stod framför honom och drog upp några träd… Dumbledore som stirrade på hans axel… Profetian som flög ur hans hand och krossades… Sirius som föll till golvet…
”NEEJ!” skrek Harry.
Tårarna strömmade längs hans kinder och han låg på knä i Dumbledores kontor. Dumbledore gav honom en hjälpande hand och Harry reste sig.
”Harry du måste försöka fokusera på nuet och vara helt likgiltig för den som står framför dig. Du får samla dig lite så ska vi testa igen.”
Harry samlade ihop mod och försökte fokusera på Dumbledore utan att försöka känna några känslor. Plötsligt kände han den där känslan till att bita till Dumbledore. Nej, tänkte han, det är därför jag är här för att stänga av de där känslorna.
”Legilimens,” hörde han Dumbledore ropa.
Ron var angripen av en massa hjärnor… Fokusera på Dumbledore, fokusera på Dumbledore. Sirius, James och Snape fick veta sin straffkommentering av McGonagall… Dumbledores ansikte trädde fram tydligare. Nu såg han bara svaga bilder av sina minnen medan Dumbledores ansikte trädde fram starkare och starkare. Plötsligt blixtrade en stark bild fram av Sirius som låg på stengolvet. Harry kände hur hans ben blev svaga och att han höll på att falla ihop, men han stod kvar och fokuserade blicken på Dumbledore.
”Jättebra Harry!” sa Dumbledore när han hade avbrutit. ”Det var en förbättring!”
Harry kände hur benen vek sig och han sjönk ihop på golvet. Han andades häftigt och tårar började strila ner längst hans kinder. Han torkade snabbt bort dem för att Dumbledore inte skulle se.
”Du ska inte skämmas över dina känslor Harry,” sa Dumbledore och gav Harry en hjälpande hand. ”Du tyckte mycket om Sirius och jag kan förstå att det känns jobbigt.”
”Du kan inte förstå ett dugg,” sa Harry vasst, fast han inte menade att säga det.
”Harry, tror inte du att jag har haft en familj?” sa Dumbledore lugnt.
Det hade Harry aldrig tänkt på att Dumbledore som var så gammal måste ha mist massor med vänner och bekanta. Sirius var den enda som Harry sörjt så här mycket över eftersom han hade blivit som en pappa. Dumbledore hade mist en massa personer som stod honom nära…
”Förlåt…” sa Harry tyst.
”Be inte om ursäkt, den här perioden är den jobbigaste i ditt liv.”
Harry nickade, han visste inte vad han skulle säga annars. Dumbledore räckte honom ett glas vatten och Harry drack tacksamt upp det.
”Harry, jag bara undrar vilka de tre pojkarna som stod vid professor McGonagall var.”
Harry rodnade.
”Bara säg vilka det var så ska jag inte ställa mer frågor.”
”Pappa, Sirius och Snape…”
Dumbledore nickade och sa:
”Kom ihåg vad jag sa till dig under ditt första år; det är inte bra att leva i minnen och drömmar utan att leva i nuet.”
Harry rörde sig inte ur fläcken, men inbillade sig Dumbledore för en sekund att Harry skulle överge Sirius minnessåll? Aldrig i livet!
”Glöm inte att öva ikväll, Harry,” sa Dumbledore och lade en betoning i rösten att det var dags för honom att gå.
Harry ställde vattenglaset på bordet och reste sig, framme vid dörren vände han sig om och sa:
”Öh… god natt då.”
Sen gick han ut och stängde dörren noga efter sig.
Den kvällen hade han inga problem med att tömma sina tankar och han sov en djup och drömlös sömn.

Dagen därpå, som var en lördag, fortsatte en trött Harry (som egentligen bara ville en sak) med sina läxor. I sin sovsal stod hans koffert och i hans koffert låg en grön skål full med tankar från Sirius. Harry grävde i sina anteckningar från Flitwicks lektion och försökte att hitta mer information om Locomotor besvärjelsen så att hans uppsats skulle bli två fot och inte en och en halv.
Locomotor förtrollningen får saker och ting att sväva…
… tänk om han kunde sväva upp till sitt rum och se vad som händer med Sirius.
Locomotor kan inte användas på den som uttalar förtrollningen…
… så synd annars skulle Harry gärna vilja sväva upp till sitt rum.
Det är en ganska enkel trollformel, men ju större föremålet är, desto svårare blir det…
… det var bara att låta hela uppehållsrummet sväva till en annan tidszon så han kunde vara själv med minnena.
Innan Harry visste ordet av hade han sagt: ’Locomotor läxor,’ och börjat gå upp för trappan med läxorna svävandes alldeles framför sig. Harry lade läxorna på sängen och plockade fram minnessållet ur kofferten. Dess skimrande innehåll lyste lockande mot Harry som genast doppade ansiktet i det och i sin iver glömde att säga ett årtal.
Ett par viskande tjejer i tolvårsåldern pekade på Sirius som gick förbi och sa:
”Visst är han snygg, Marie?”
”Han är helt enkelt underbar!” svarade hennes kompis.
”Hör du Sirius,” sa James, ”du är ju populär!”
”Sirius!” suckade en av tjejerna.
”De är ju småglin James!” sa Sirius upproriskt. ”De går i tvåan, okej, vi går i trean.”
”Kom igen nu! Jag har varit intresserad av Evans enda sen vi kom hit första året, hon nobbar mig hela tiden, och du har en hel drös med tjejer som är intresserade och du bryr dig inte!” suckade James.
”Kom igen, jag gillar inte tjejer,” sa Sirius. ”De får gärna gilla mig men jag tycker att det finns viktigare saker än det!”
”Som vadå?” frågade James och såg ut som ett stort frågetecken.
”Som att va en marodör, dumstrut!” skrattade Sirius och James föll snabbt in i skrattet.
Harry gick fram till väggen och sköt sig bakåt och tänkte ’Endast mellan mig och Sirius.’
Lite sur på sig själv att han hade glömt att säga vilket år han skulle till doppade han huvudet i skålen ytterligare en gång och sa:
”Fem.”
Han stod i uppehållsrummet och framför honom stod James och Sirius.
”Hoppas du överlever en straffkommentering med professor M och Snorgärsen,” sa James och Harry insåg att han kommit dit han skulle.
”Jodå, jag har ju spegeln med mig,” flinade Sirius.
”Vi ses i uppehållsrummet sen då,” viskade James till Sirius och Peter.
Harry började känna enormt hat och ovilja mot Peter när han såg honom.
”Vi kommer till spökande stugan, Måntand,” log James.
Han och Sirius klättrade ut ur porträtthålet med Harry tätt efter sig. De började gå, men skildes åt efter ett tag då James började går ner mot trofé rummet och Sirius till professor McGonagalls kontor. När Sirius kom dit var Snape redan där, han ställde sig så långt ifrån Snape som var möjligt.
”Ha så trevligt Snorgärsen!” fräste han.
”Så gärna,” svarade Snape kyligt.
Dörren till McGonagalls kontor öppnades av professor McGonagall som sa:
”Kom in här nu.”
De klev in och ställde sig i varsin ände av kontoret. Hon trollade snabbt fram två trästolar framför katedern.
”Sätt er ner,” sa hon.
Motvilligt rörde sig Sirius och Snape mot stolarna och drog dem så de hade en meter emellan varandra. McGonagall tittade strängt på dem båda.
”Ni är här för er straffkommendering, och jag vet att ni ogillar varandra mycket, men ni får ta och sitta närmare så att jag kan se er båda samtidigt!” Hon mumlade någon besvärjelse och stolarna sköts närmare varandra. Sirius och Snape satte sig så långt åt kanten som stolarna tillät utan att stjälpa.
”När ni har slutat larva er,” sa professor McGonagall, ”så ska vi börja straffkommenderingen.”
Hon trollade fram ett träbord och ställde det mittemellan de båda ovännerna som tjurigt stirrade åt varsitt håll.
”Ni ska binda böcker,” sa hon och lade fram häften av pergament och röda pärmar. Harry kände genast igen det som de böckerna som Harry hade fått i början av terminen för på framsidan av varje pergamenthäfte stod det ’Förvandlingskonst. Denna bok tillhör…’
McGonagall visade dem hur de skulle göra:
”Jag brukar annars låta professor Flitwick göra det här, men eftersom ni ändå skulle få straffkommendering tycker jag att ni är mer lämpade att göra det. Målet är att ni lyckas binda böcker för elever i sjätte och sjunde årskursen i trettio år framåt.”
”Är hon inte riktigt klok,” muttrade Sirius när de började.
Snape tittade ner i högen med pärmar och pergament med hat i blicken, men Harry kunde svära på att han nickade instämmande.

« Kapitel 5 | Kapitel 7 »

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: