Jul: Epilog
Rollspel på Hogwarts
Epilog: Så slutade rollspelet för…
… Sally-Anne Perks
Sally-Anne och Theodore hade inte märkt Draco och Harrys kyss inför hela skolan, men de hade märkt att klockan slog tolv. Sally-Anne kände sig förvirrad, nu gick allting upp för henne. Det hade varit ett rollspel.
”Jag tycker att vi har haft en bra rollspelsperiod,” sa hon och kollade upp på Theodore.
Han nickade och log.
”Men jag är inte samma person som du rollspelade emot,” sa han.
Sally-Anne svarade inte på frågan. Efter en liten stund bröt hon tystnaden emellan dem
”På vilken lapp fick du mig?”
”Ingen,” svarade han.
… Susan Bones
Det tog en stund för Susan innan chocken av Harry Potter och Draco Malfoys uppträdande hade lagt sig, och först då insåg hon att klockan slagit tolv. Nervöst vände hon blicken till Hannah som satt och stirrade tomt framför sig.
”Hanna, är du okej?” Hon viftade framför ögonen på Hannah.
”Förlåt Susan!” utbrast Hannah. ”Förlåt mig!”
”För vad?” undrade Susan och kände sig väldigt förvirrad.
Hannah tittade upp på henne.
”För att jag kysste dig,” sa Hannah, ”men allt var ju ett rollspel och det kan vi glömma nu.”
Susan svarade inte.
”Och allting blir som innan,” fortsatte Hannah, ”eller?”
”Jo, ja, så blir det nog,” sa Susan som kände hur tårarna trängde sig på.
Hon suckade uppgivet.
”Jag skulle vara kär i Justin i Rollspelet,” sa Susan tillsist. ”Vem fick du?”
…Harry Potter och Draco Malfoy
Det var det som Dumbledore sa till Susan, det fanns lappar som hade en anledning. Han visste att Harry behövde någon som älskade honom och Draco likaså. Han visste att om han bara gav dem tid skulle de upptäcka varandra. Han visste någonting som andra aldrig ens kunnat ana.
« Kapitel 24 | Info »
Jul: Kapitel 24
Rollspel på Hogwarts
24 december: På tolvslaget
När Draco slog upp ögonen den morgonen var det första han såg – ingenting. Innan han kom på att han låg under täcket var han aningen förvirrad. Han hörde någon som visslade glatt och stack fram huvudet. Det var Harry som visslade medan satt och läste i boken Draco gett honom dagen innan. Eller, han läste inte, såg Draco när han tittade närmre på honom. Hans ögon rörde sig inte. Draco log, Harry såg så strålande glad ut vilket fick honom på bättre humör. Snart kom madam Pomfrey in och klargjorde att alla, utom Slytherinpojken, hade lov att gå straxt innan lunchen klockan tolv, mest för att de som skulle hem senare på eftermiddagen skulle hinna packa. Draco visste inte om han blev besviken eller inte över det. Nu skulle han inte vara lika nära Harry. Han bet sig i läppen aja, vad hade han för val? Harry skulle ju garanterat gå.
Sally-Anne satt i Theodores knä i ett övergivet klassrum. Theodore var något så otroligt underbar mot henne, och så fanns det folk som snackade skit om Slytherinare. Hon lutade sig mot hans axel och andades in doften av Theodore. Det speciella Theodoften. Hon ville ha den i en liten parfymflaska så att hon kunde spruta lite av doften på sin kudde varje natt innan hon skulle sova, bara för att det skulle kännas som om Theodore var med henne.
”Är du trött Sally?” frågade han.
”Efter alla promenader som vi gick igår är det väl inte så konstigt,” svarade Sally-Anne och log.
Inte för att Theodore kunde se det, hon hade ju huvudet på hans axel. Hon satte sig upp mer i hans knä och kysste honom på kinden. Att vara med Theodore var som att vara i himmelen.
”Vad är klockan?” frågade Hannah som låg på sin säng och läste.
”Halv tolv,” svarade Susan efter att ha kastat en blick på klockan, hon återvände till sin patiens.
”Vi borde gå upp innan lunchen.”
Korten exploderade i Susans ansikte. Det var trettio minuter kvar. Trettio minuter tills det att de skulle släppas tillbaka till verkligheten. Hon hade en stor klump i magen, efter det skulle hon aldrig mer få chansen att kyssa Hannah igen.
”Ja, vi gör väl det,” sa hon och ställde sig upp.
Innan de lämnade sovsalen gav hon Hannah en kyss och hon kände hur tårarna svällde upp i ögonen och hon försökte tvinga dem tillbaka, men misslyckades. När de gick tvingade sig Susan att titta åt ett annat håll för att inte visa Hannah att hon grät. Men eftersom hon snörvlade så märkte Hannah det klart och tydligt ändå.
”Lilla gumman!” sa hon och kramade och Susan, något som fick Susan att bryta ihop totalt. ”Torka bort tårarna så går vi in och äter.”
Susan snörvlade till, men gjorde som hon blivit tillsagd. Hon kunde bara inte förstå hur Dumbledore kunde hitta på något så genomruttet som rollspelet. De gick vidare.
En stor skylt hängde utanför stora salen: ’FRI BORDSPLACERING!’ Hannah och Susan klev in i salen, det var som om någon hade sågat sönder alla borden för där fanns nu massor av bord i olika storlekar. Allt från bord för två till bord för tio. Hannah gick fram till ett bord för fyra och slog sig ner, Susan kunde inte göra någonting annat än att följa efter.
Det var nu nästan fullt i salen, bara några få personer saknades. De enda bord som var lediga var hälften av alla bord för två och nåt enstaka bord för fyra. En grupp Slytherinelever som just kommit in hade tagit det sista tiositsbordet. Susan Bones och Hannah Abbot satt vid ett bord tillsammans med sina två yngre Hufflepuffelever. Dörren till stora salen öppnades och in kom Ginny Weasley. Hon blickade över borden och fann en plats mittemot Luna Lovegood. Långt in i ett hörn, skymd av en liten julgran satt Sally-Anne Perks och Theodore Nott. Klockan var nära tolv nu. Dörren öppnades och in kom flera av de eleverna som legat i sjukhusflygeln. Stämningen i stora salen var glad och skrattet steg. Men det fanns vissa personer i salen som visste att stämningen skulle förändras. Albus Dumbledore var väl medveten om det.
Dörren till stora salen slog upp och in kom Draco Malfoy. Han stannade några meter in och såg sig om efter lediga platser. Om han hade varit sitt vanliga jag hade han kört iväg några förstaårselever, men det var han inte nu. Han stod där och velade ett tag och drog några nyfikna blickar på sig, men någon som fick hela salens uppmärksamhet utan att själv märka de var personen som just kom in i stora salen.
”Draco!” ropade Harry andfått när han kom inrusandes. ”Draco vänta!”
Draco stannade och såg på Harry, det var dags att säga det nu. Nu var rätt tillfälle. Han gick fram till Draco.
”Jo, det är såhär att jag har en sak jag vill säga till dig…”
Harry log och kände hur han rodnade. Draco fick en bekymrad rynka i pannan, men han sa ingenting. Det var tyst en stund.
”Alltså…” Harry avbröts av att skolklockan började slå tolv dovt klingande slag. Harry kunde inte vänta längre. Han tog ett steg framåt och kysste Draco, och Draco besvarade den. Nästan alla i salen stirrade på dem. När kyssen var avslutat log Harry brett mot Draco som log tillbaka.
”Vad tror ni att ni glor på jävla smutsskallar?!” fräste han åt en grupp förstaårselever från Hufflepuff. ”Om inte rektorn hade suttit där uppe skulle jag förhäxat er med det samma,” fortsatte han kallt, ”men det ser ut som om vi får ta det senare.”
Förstaårseleverna såg livrädda ut. Och Harry var tvungen att le ännu mer.
”Kom Draco, vi sätter oss där borta.”
Han ledde Draco bort från Hufflepuff-småttingarna bort till ett avskilt bord för två.
« Kapitel 23 | Epilog »
Jul: Kapitel 23
Rollspel på Hogwarts
23 december: El-stöt
Harry satte sig sakta upp i sängen, huvudet värkte fortfarande efter gårdagens fall. Han hade sovit dåligt under natten eftersom han hade sovit hela dagen. Under de få timmar sömn han fick hade madam Pomfrey tagit bort det stora förhänget. Och här låg han, Harry Potter, med täcket nedsparkat på golvet och endast iförs kalsonger. Han började gräva runt i sängen för att hitta sina pyjamasbyxor, helt omedveten om att han var betraktad.
”There you are, you little bastard,” utbrast han när han fiskade upp pyjamasbyxorna under nattduksbordet.
Han drog kvickt på sig dem och slängde en blick mot Dracos håll. Draco låg och tittade på honom. Nej vänta nu ett tag. Harry tittade tillbaka på Draco, som sov. Önsketänkande. Vad skulle Draco titta på honom för? Harry följde Dracos spetsiga ansiktsdrag med blicken. Hans kropp som doldes under täcket. Harry bara önskade att få riva av honom täcket för att komma närmre Draco, hudnära. Hans hjärta bultade i bröstet och han riktade blicken upp mot taket. Han började fantisera, om Draco (vad annars). Känslan att få vara nära, nära, nära och underbara tankar…
”Frukost!” madam Pomrey väckte Harry ur hans dagdrömmar på ett mycket otrevligt sätt.
Hon slamrade med en bricka och ställde ett glas pumpajuice och en tallrik med mackor på hans sängbord. Harry gnuggade sömnen ur ögonen innan han gav sig på frukosten. Han sneglde på Draco som satt på sin säng och åt sin frukost. När Draco böjde sig fram för att ta sin pumpajuice stirrade Harry kvickt ner på sina mackor för att Draco inte skulle se att han tittade på honom.
Det blev en lång dag, Harry satt uttråkat och stirrade på väggen på andra sidan rummet. Om han hade haft något intressantare att vila ögonen på. En bok till exempel.
”Ehm…” han tystnade. ”Jo du, Dra… Malfoy, har du en bok att låna ut?”
”Tror det…” sa Draco trött, han tittade upp från boken han skrev i och började gräva i sängbordslådan.
När Draco räckte över boken till Harry nuddade deras händer varandra och Harry rös till av välbehag. Han satte upp sig bättre mot väggen och började läsa.
’Lille Nasse var en snäll liten trollkarl, som mest av allt önskade att få börja på Hogwarts sko…’
Vad var det här för skräp? Han tittade på bokens framsida.
”Lille Nasse och Pappas Trollstav?” läste han högt med ett frågande tonläge.
Han tittade bort mot Draco som hade somnat. Läste Draco verkligen sådana här böcker? Harry skakade på huvudet. Harry tassade till Dracos säng och stoppade tillbaka boken i lådan. Mörkret tätnade utanför och Harry kände hur trött han var, men hans blick kunde inte undgå att lägga märke till boken som Draco hade skrivit i. Harry visste att han egentligen inte borde, men han kunde inte låta bli att plocka upp den lilla boken och bläddra lite i den. Chocken som han fick gick som en el-stöt genom kroppen. Draco var intresserad av honom också.
“23 December,
Skitsamma vad som har hänt tidigare idag, nyss så öppnade jag Dracos dagbok. Jag vet att det var riktigt dumt gjort, men jag kunde inte låta bli. Jag kunde bara inte. I alla fall, det jag såg gjorde mig så chockad. Draco gillar mig, vi har gillat varandra hela tiden, men ingen har sagt något. Vad som är pinsamt däremot är att jag pratade i sömnen igår, och jag sa ’Jag älskar Draco’. I dagens inlägg tjatade han bara om min mage, vad är det som är så speciellt med den? Nu måste jag sova och få ordning på tankarna. God natt.
H Potter.”
”23/12,
Hannah var väldigt nerstämd idag och jag kunde inte komma på hur jag skulle muntra upp henne, jag försökte med allt. Nästan. Jag tror att det var ett sätt för henne att visa att hon blev ledsen när jag surade. Men vad ska jag göra då? Jag kan ju inte direkt skrika Jippi, de kyssarna var aldrig på riktigt. Det skulle ju låta kul… Vad ska jag göra? Imorgon klockan 12 är allt slut. Bra eller dåligt?
Susan B.”
”23 December –97,
Theodore och jag har tillbringat hela vår lediga dag tillsammans. Det har varit underbart och jag tycker verkligen om honom. Min underbara Theo. Vi gick en promenad utomhus. Och vi gick en promenad i slottet också och jag skulle gärna ha tagit honom med till min uppehållsrummet, men… reglerna är så stränga. Vi, eller i alla fall jag, hade en underbar dag.
Sally-Anne.”
”Tjugotredje December,
I morse låg jag och tittade på Harry, han vaknade ganska tidigt, men han hade redan gett mig en lång stund att få titta på hans mage. Hans underbara mage. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få känna på den där magen. Senare på dagen lånade han en bok, och våra händer nuddade varandras. Mitt hjärta slog tre volter. Det var fantastiskt. Jag bara undrar hur jag ska kunna berätta för honom.
Draco Malfoy.”
« Kapitel 22 | Kapitel 24 »
Jul: Kapitel 22
Rollspel på Hogwarts
22 december: Jaalskar?
Draco satte sig upp i sängen, han kollade till höger och mycket riktigt, där låg han. Draco drog sig uppåt så han satt med ryggen vid sänggaveln och drog upp benen intill sig och lade armarna runt dem. För ett par sekunder låtsades han att det var Harry som han la armarna runt. Han log ett brett leende och började fantisera sig bort…
Stranden var stilla och det enda som hördes var vågornas skvalpande mot stranden. Det fanns bara ett par avtryck i sanden där han gick, de hade nästan sköljts bort av det ljumna vattnet. De fotavtrycken ledde till en svarthårig figur i badbyxor som satt längre fram. Draco skyndade på stegen, han ville bara komma fram och ta honom i sin famn. När han väl kommit fram till figuren satte han sig ner bredvid honom.
”Harry,” sa han mjukt med ansiktet gömt i den svarta kalufsen.
”Hej Draco,” viskade Harry och kramade honom.
”Jag vill bara säga…” började Draco.
Men Harry hyssjade åt honom och la ett finger över hans läppar. Draco förste bort fingret, lutade sig över Harry och kysste honom. Den mjuka kyssen blev girig och Harry och Draco tumlade tätt hopslingrade längst med stranden. Kyssandes.
BRAK! Draco ryckte till och slog upp ögonen. Vad var det som hade låtit? Han tittade sig förvirrat om runt i sjukhusflygeln och såg snart en svart rufsig kalufs som stack upp mellan hans och Harrys säng. Han hörde hur Harry mumlade svärord för sig själv.
”Hur…?” började Draco men avbröt sig själv inte kunde han fråga, Harry skulle börja undra.
Madam Pomfrey kom utrusandes från sitt kontor för att ta hand om Harry och Draco följde noga vad som hände. Hur Harry fick lägga sig i sängen och Draco fick en skymt av hans mage, än en gång. Hans hjärta bultade hårt i bröstet, Harrys mage. Han såg hur Harry tog sig för huvudet och mumlade något om huvudvärk. Madam Pomfrey flaxade runt honom och undersökte honom, så Draco inte fick en chans att betrakta Harry. Inte blev det bättre av att hon tog fram det stora förhänget och hängde runt sängen. Draco kröp ner i täcket igen, men kände ingen som helst lust till att somna om. De andra patienterna som fanns i sjukhusflygeln var också vakna. Utom den lilla Slytherinpojken, sjukdomen verkade ha slagit hårt på honom. Stackare tänkte han, och drog fram en bok ur sängbordslådan som inte var hans egen. Han kollade på framsidan och log ”Lille Nasse och pappas trollstav”. Draco öppnade första sidan och började på kapitel ett. Han läste om Nasse som sen så länge han kunde minnas ville börja på Hogwarts. Han ville lära sig trolla… Draco hoppade över några sidor och kollade på en svartvit bild av Nasse då han sprang in i sina föräldrars sovrum och snodde sin fars trollstav. Draco suckade och stoppade tillbaka boken i lådan. Kanske skulle han försöka sova trots allt. Han gosade ner sig i täcket och rös till. Det var inte mysigt. Han längtade efter en varm kropp intill sin. Harrys kropp. Han rös till igen, men den här gången av välbehag. Harrys kropp, Harrys mage.
Draco låg ner och studerade takets struktur; varenda liten spricka. Hans hjärna registrerade det och hade otroligt tråkigt. För så är det när man är sjuk och inget har att göra, och det man allra helst vill titta på finns bakom ett stort draperi. Man vet inte vad som skulle hända om man öppnade det. Vågade han glutta in? Draco satte sig till hälften upp. Han såg hur madam Pomfrey var i färd med att undersöka en ny patient och de övriga sov, utom en liten flicka som låg och läste. Han satte sig ordentligt upp och tog sig ur sängen. Han brydde sig inte när hans bara fötter nuddade det kalla stengolvet och så tyst han kunde tassade han över till Harrys säng och kikade in bakom draperiet. Harry sov. Draco vågade sig in och satte sig på en stol intill sängen. Han såg på Harry vars huvud var inlindat i bandage, och saknade att se Harrys svarta rufsiga hår. Harry vred på sig och började mumla i sömnen. Draco försökte höra vad han sa, men det var inte lätt. Tyst viskade Draco:
”Vad säger du Harry?”
”Nej, inte så… mm varför? Klabosh, jalskar Draco!”
Va? Klabosh jalskar Draco? Varför sa Harry så? Visste han att Draco satt där? Eller?
”Hemajoniii, jaalskar Draco!”
Draco blev mer och mer förvirrad. Vad var det Harry försökte säga? Han förstod ju att han försökte säga Hermione, men vad var det han sa emellan det och Draco. Jaalskar, Jaal skar? Jaalsk ar? Jaa lskar? Ja alskar? Jag älskar? Draco skakade på huvudet, det var bara önsketänkande, men han kunde inte släppa tanken på att det kanske var det som Harry faktiskt sa. Hermione, jag älskar Draco. Han log brett och kollade på Harry som vände sig om så att han låg på mage och sparkade ner täcket på golvet. Draco böjde sig ner för att plocka upp det. Han lade täcket över Harry innan han tassade tillbaka till sin egen säng för att gå och lägga sig, med önskan om att det Harry sagt faktiskt var sant. Kanske var det inte det, men då hade han i alla fall fått en liten stunds lycka. För vad skulle han göra om det inte var sant? Ingenting, han kunde ju inte direkt tvinga Harry till att älska honom. Nej, Harry skulle vara lycklig och det var huvudsaken.
”Tjugoandra December,
Idag har varit en så tråkig dag att det inte är sant, jag har bara legat rätt upp och ner och stirrat i taket. För Harry ramlade ur sängen i morse och har fått lega bakom skynke hela dagen så jag kunde inte titta på honom. Sen så gick jag upp för att bara kolla på honom, och där låg han med bandage om huvudet. Stackars Harry, jag kan inte förstå vad det skulle vara bra för. Sen började han prata i sömnen och jag tyckte att det lät som om han sa Jag älskar Draco. Visserligen är det nog inbillning, men jag kan inte låta bli att hoppas.
Draco Malfoy.”
“22 December,
Imorse så drömde jag någonting och ramlade ur sängen. Rakt på huvudet ramlade jag. Madam Pomfrey sa att jag hade fått en lätt hjärnskakning, och vill hålla mig under uppsikt och avskärmade mig från resten av sjukhusflygeln så att jag kunde få lite lugnt. Jag tvingade mig själv till att sova hela dagen och jag drömde en massa konstigt. Jag drömde att jag skulle berätta för Hermione om att jag är kär i Draco och hon reagerade jättekonstigt. Så jag var tvungen att upprepa om och om igen för henne att jag verkligen älskar Draco. Sen förvandlades hon till Ron som var helt knäpp i bollen och sen förvandlades han till Draco som sa en massa elaka saker till mig…
H Potter.”
”22/12,
Hannah har försökt att lista ut vad det är med mig idag. Jag kan ju inte direkt börja bluddra om en massa väder, för då kommer hon ju ändå inte att fatta. Men jag vill inte säga någonting, så jag sa till henne att det bara var PMS som spökade. Jag är inte så säker på att hon gick på det. Men jag kysste henne lite och så. Men ingenting mer, absolut ingenting mer eftersom att på rollspelet gör hon kanske allting emot sin vilja. Vi hade julfest också, i stora salen. Jag och Hannah kom först i slutet och vi dansade till en snabb låt och åt lite godis.
Susan B.”
”22 December –97,
Nu är sista lektionerna avklarade för den här terminen. Det känns hemskt att det bara är en termin kvar innan jag måste lämna Hogwarts. Om jag blir lärare får jag förstås komma tillbaka, men hur stor chans är det? De enda jobb som egentligen behövs är ju på Försvar mot Svartkonster, och det är mitt sämsta ämne. Jag har nätt och jämt ett A i det. I alla fall, idag så hade vi avslutningsfest i stora salen, något som professor Phobee har kommit på. Hon är årets Försvar mot Svartkonstlärare. Vi fick dansa runt julgranen och äta en massa nötter och snacks. Det var roligt. Speciellt mot kvällen då det bara var de äldre eleverna kvar och lite lugnare musik spelades i salen. Jag dansade med Theodore hela kvällen, ända tills Dumbledore sa att vi var tvungna att gå och lägga oss.
Sally-Anne.”
« Kapitel 21 | Kapitel 23 »
Jul: Kapitel 21
Rollspel på Hogwarts
21 december: A professor’s got to do what a professor’s got to do.
”Sally-Anne kan du ta och komma någon gång?”
Sally-Anne plockade ihop förvandlingskonstböckerna och följde med Mandy ut ur salen där flera elever tittade konstigt på henne och fnissade dovt och pekade. Hon visste varför, men låtsades inte se dem. Det var bäst så, att låtsas som ingenting. Hon satte sig, fem minuter senare, ensamt och tungt ner vid Ravenclawbordet för att äta lunch, Mandy hade gått på toaletten. Hon gned sig om pannan, hon hade fortfarande lite huvudvärk kvar sen sjukdomen.
”Hej, hur mår du?” frågade en sjätteårselev som Sally-Anne inte kände, som satt mittemot henne.
”Eh… lite trött, hurså?” undrade hon.
”Jo, det är så…” tjejen harklade sig. ”Jag har hört en sak och undrar om det stämmer.”
”Vad?” muttrade Sally-Anne, hon var inte på humör.
”Jo, du låg ju i sjukhusflygeln, var det för att du var gravid?” undrade hon och kompisarna bredvid henne fnittrade.
”Va?” sa Sally-Anne. ”Hur skulle det ha gått till?”
En av tjejerna gjorde stora ögon.
”Vet du inte det?”
”En kille och en tjej…” började den första tjejen att berätta.
”Klart att jag vet,” fräste Sally-Anne och reste sig upp och skyndade ur Stora Salen utan att äta någonting och krockade med Mandy i dörren.
Hon brydde sig inte om att säga förlåt utan stormade bara vidare. Hon hörde mycket väl att Mandy ropade efter henne, men det ända som hon egentligen la märke till var tjejernas fnittrande som ekade i hennes huvud och minnena från de viskande rösterna i korridoren. Här var hon, horan. Oskuldshoran.
Som vanligt låg det halm och ugglespillning på golvet i uggletornet, men där fanns någonting annat som inte brukade finnas där. På golvet hopkurad som en boll låg en flicka täckt med en mantel och snyftande andhämtningar hördes ifrån bollen. Det märkte han inte först när han klev in i rummet, men då han hörde en snyftning så gick han sakta fram till byltet, böjde sig ner och klappade henne försiktigt på axeln.
”Såja flicka lilla, allt ska bli bra.”
Sally-Anne hörde mansrösten, och hon kände igen den, men hon kunde inte sätta fingret på vem det var. Hon visste inte om hon skulle våga vända upp blicken. Den trygga handen lämnade hennes axel och personen reste på sig. Hon hörde hur han skickade iväg en uggla och lyssnade efter dess flaxande slag. Stegen kom tillbaka och tog tag om hennes axlar, hon knep ihop ögonen, hon ville inte se. Hon ville inte se världen längre. Han drog henne upp på fötter och ledde henne ut från uggletornet. Sally-Anne blundade fortfarande, till och med när de gick i trapporna blundade hon. Hon hade huvudet djupt nersänkt. Efter ett tag kunde hon höra en viskande röst några meter bort och hela kroppen skakade av tårar när hon andades in. Ner för ytterligare hundrafemtio trappor. Efter något som kändes som en halvtimme stannade mannen Sally-Anne slog upp ögonen och såg ner på fållen på sin klädnad.
”Sätt dig,” sa han och nu kopplade hon ihop två plus två.
Rösten tillhörde ingen mindre än, hon tittade upp, professor Snape.
”P-professor,” stammade Sally-Anne som fortfarande kämpade mot tårarna som ville tränga upp i ögonen.
”Miss Perks,” sa professor Snape kyligt, men Sally-Anne kände sig inte träffad av kylan i rösten.
Hon vågade möta hans blick som var outgrundligt djup.
”Jag hoppas ni vet hur ohygieniskt det är att ligga på golvet i uggletornet.”
Hon nickade, vart ville han komma.
”Jag ser på en elev när hon mår dåligt, vad är fel?”
”Eh…” sa Sally-Anne dumt, tårarna hade hon äntligen lyckats tränga tillbaka. ”Varför, varför… bryr ni er ens? Jag menar …”
Vad skulle hon säga.
”En lärare måste göra vad en lärare borde,” svarade professor Snape och betraktade henne. ”Bara så att du vet kommer jag att ta upp det här med rektorn.”
”Eh…” sa hon igen.
Vad var det för fel på professor Snape idag? Hade han feber eller hade en utomjording kommit och tagit över hans kropp? Hon suckade.
”Jag… dom…” vad skulle hon hitta på? ”… föresten hur kan du se så tydligt att en elev mår dåligt och att det inte bara är tillfällig olycka?”
Det glimmade till i professorns mörka ögon. Var det tårar?
”En medfödd egenskap,” sa han lågt, men Sally-Anne var hundra procent säker på att han ljög. Hade han blivigt illa behandlad i skolan eller hemma, och varför brydde han sig över huvud taget? ”Tänker du eller tänker du inte berätta,” avbröt professor Snape hennes tankar.
Sally-Anne skakade på huvudet och innan professor Snape hann blinka var hon ute ur hans kontor. Hon nöp sig i armen och hoppades att hon hade drömt allting, men det gjorde ont. Hon stötte på Theodore i korridoren, han frågade om hon ville hänga med ut en sväng. Men Sally-Anne bara skakade på huvudet.
”Nej tack, jag känner mig fortfarande lite sjuk så jag måste nog gå och lägga mig.”
”Okej,” svarade Theodore en aning besviket.
”Lessen Theo,” sa hon och hon menade det verkligen.
Hon ville nästan inget annat än att följa Theodore ut i snön, men hon kände att hon inte skulle klara av det. Hon behövde vila. Hon hade redan gått miste om eftermiddagens två lektioner när hon låg och grät i uggletornet. Så hon behövde verkligen all tid till att sova och läsa ikapp sig. Hon gav Theodore en kram och en puss på kinden innan hon upp till Ravenclawtornet och kollapsade på sin säng.
”21 december -97,
Idag stod jag inte ut med hur de viskade och tisslade om mig, och sedan frågade om jag var gravid. För hur i Merlins skägg skulle det kunnat hända? Nej, så jag skulle gå och skicka en uggla till Mary, min allra bästa vän som är mugglare. Men innan jag ens tagit fram pergament så bröt jag ihop på i uggletornet. Där hittade Snape mig sen och han betedde sig jättekonstigt. Jag tror inte att han hade så bra skoltid…
Sally-Anne.”
”Tjugoförsta december,
Jag har nästan inte varit vaken alls idag, sovit och sovit hela tiden. Men jag är mycket bättre än förut och något som glädjer mig är att Harry är bättre än igår. Mycket bättre ser det ut som. Madam Pomfrey säger att vi får gå om ett par dagar. Konstigt nog är jag jättetrött trots att jag har sovit hela dagen. God natt.
Draco Malfoy.”
”21 December,
Jag fejkade inte idag, bara lite grand. Jag är ju fortfarande inte helt frisk på riktigt, men för att vara säker på att få stanna så länge som Draco måste jag ju fejka. Draco verkar lite bättre, jag tycker verkligen synd om honom, det ser inte ut som om hans vackra kropp ska klara av någon sjukdom. Fast han har i och försäg sovit hela dagen den sömntutan. Fast då har jag haft mer tid att titta på honom. En tjej fick lämna sjukhusflygeln idag och inga fler har kommit in. Skönt. Om alla försvinner och det bara blir jag och Draco kvar.
H Potter.”
”21/12,
Jag klarar inte av det här. Jag tillät mig själv att känna mig älskad av Hannah under en underbar timme, men efteråt skämdes jag så mycket, för jag vet ju att Hannah inte egentligen vill. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag har panikångest!
Susan B.”
« Kapitel 20 | Kapitel 22 »
Jul: Kapitel 20
Rollspel på Hogwarts
20 december: Splittrade drömmar
Susan vände och vred på sig i sängen. Hon drömde gång på gång att hon föll nerför en hög klippa med sylvassa stenar och vatten längst ner, men just som hon skulle slå emot stenarna så återfann hon sig själv springandes i en skog och skogen slutade och hon tvärstannade på kanten av klippan. Någon eller något la sin hand på hennes rygg och puttade neråt. Hon föll och föll och… befann sig springandes i en skog. Om och om igen drömde hon drömmen tills…
”Susan!”
”Aah!” Susan satte sig käpprak och flämtandes upp i sängen.
Hannah hade väckt henne just i det ögonblick som hon skulle krossas mot stenarna. Hannah la en lugnande hand på hennes axel.
”Såja gumman, ta det lugnt,” sa hon precis som en mamma till sin dotter.
Susan lade sig ner i sängen igen, fortfarande flämtandes.
”När får vi jullov?” frågade hon dumt, en fråga som inte alls passade situationen.
”Eh… på onsdag, med vi får inte åka hem före julafton,” sa Hannah.
”Varför det?” undrade Susan.
”Sjundeklassarna måste avsluta det här…” sa hon lågt.
Det här? Det tog ett tag innan Susan fattade vad hon menade, men sen gick det upp för henne. Rollspelet som hon totalt hade dumpat, eller Justin hade hon hoppat över. Det med Lisa och Lavender var däremot inte riktigt samma sak med. Och sättet hon skulle vara, nog hade hon varit lite av det i alla fall. Hennes ögon mötte Hannahs och de tårades, Hannah gjorde det här för att hon ville det i rollspelet, inte på riktigt, bara i rollspelet. Susan snörvlade till och gömde huvudet under täcket.
”Susan, hur är det egentligen?”
Susan kunde inte förmå sig att svara på Hannahs fråga, vad skulle hon säga, hon kunde ju inte gått avslöja sig totalt inför Hannah, för om nu inte Hannah hade några känslor för henne på riktigt så skulle hon säkert inte alls gilla att Susan hade det för henne. Vad var det för fel på henne egentligen, kunde hon inte vara lite normal och falla för normala personer som killar istället? Hon hade en stor gråtklump i halsen och Hannah försökte förgäves trösta henne. Dumbledore gav henne bara en massa problem, ingen egentlig lycka utom de få stunderna som hon kunde känna sig älskad av Hannah, men det var bara på låtsas. Hon levde i en uppsminkad värld, skapad av hennes rektor. Hon hade lust att gå och strypa honom just nu. Hon torkade ögonen på påslakanet och satte sig upp igen.
”Ska jag säga till professor Vektor att du är sjuk?” frågade Hannah och kollade på klockan.
”Okej,” hickade Susan fram mellan snyftningarna.
Hannah ställde sig upp och skulle precis gå ut ur rummet då Susan ropade tillbaka henne. Hon tittade på Hannah och sa de orden som hon länge velat säga.
”Hannah, jag älskar dig.”
Det var som en vibration, en magisk darrning i luften och tiden stod för ett kort ögonblick stilla medan Hannah tog emot det.
”Jag gillar dig också,” svarade hon och jäktade ut ur sovsalen.
Susan kände hur något hårt kramade hennes hjärta som om den skulle krama ur allt blod ur den och lämna kvar en svart skrumpen klump. Hon hade just bekräftat sin kärlek till Hanna med att säga de tre magiska orden och verkligen mena dem, till svar fick hon ett ’jag gillar dig också’. Hon bröt snyftandes ihop i sängen och kudden blev alldeles genomvåt. Vad skulle hon göra?
”Hallonbåtar,” mumlade Susan och den groteska stenstatyn hoppade åt sidan.
Hon torkade än en gång sina rödgråtna ögon. Hon ställde sig på spiraltrappan som sakta började röra sig uppåt. Tur för henne att Hannah var prefekt och berättade allt, som lösenordet till Dumbledores kontor. Hon bankade hårt på dörren. Hon handlade just nu i ren besvikelse på livet, eller snarare rollspelet.
”Kom in,” hördes en vänlig stämma och Susan klampade argt in i rummet.
”Miss Bones, sätt dig ner.”
Susan stod envist svar.
”Jag ber dig,” sa Dumbledore, ”sätt dig ner.”
Motvilligt satte sig Susan ner i den sköna mjuka fåtöljen framför rektorns skrivbord. Om hon bara skulle blunda lite ett tag… nej, nu skulle hon göra det hon var här för.
”Så miss Bones, vad för dig hit?” frågade han.
”Vädret!” sa hon bestämt och kom på sig själv. ”Uh… jag menar sjundeårselevernas specialprojekt.”
”Aha, missnöjd med någonting?”
”Ja, och inte så lite,” muttrade Susan argt.
”Vad är felet, Susan?” frågade han lugnt.
Susan visste inte i vilken ändå hon skulle börja, men efter en tyst evighet kände hon sig tvingad.
”Jag … den första december… jag fick en beskrivning på en Slytherinare… sen skulle jag vara kär i Justin,” sa Susan med en djup suck. ”Det gick inte så bra, men att vara kär i Justin så att säga.”
”Okej…” sa Dumbledore och betonade det så att det märktes att han ville att hon skulle fortsätta.
”Ja, jag klarade helt enkelt inte av det… jag har för starka känslor för någon annan,” mumlade hon. ”Och när det visade sig att ho- den här personen var intresserad av mig kunde jag inte låta bli.”
Susan snörvlade till.
”Men det har flera gånger slagit mig att personen i fråga handlar utifrån vädret,” hon suckade djupt. ”Ja jag antar att du förstår vad jag menar.”
”Du är rädd för att Hannah inte tycker om dig egentligen,” sammanfattade Dumbledore det hela.
”Ja, precis,” sa Susan. Vänta lite nu, hur kunde han veta att det var Hannah hon pratade om, hon hade ju inte ens sagt att det var en hon. Skulle hon våga fråga? ”Men, jag sa aldrig att det var Hannah.”
”Ungdomar,” sa Dumbledore och skrockade lätt, vilket gjorde Susan ännu ilsknare. ”Ni tror inte att det syns på er när ni är förälskade.”
”Men hur kunde du veta? Jag kunde lika gärna agerat ur rollspelet jag med.”
Dumbledore plockade fram ett pergament och rullade upp det och visade för Susan, men innan hon riktigt hann läsa något specifikt hade han tagit bort det. Det hade varit en lista på namn om vad alla hade fått för lappar.
”Ser du?” frågade han. ”Jag vet vilka som fått vad.”
”Så, du hade redan skrivit upp vilka som skulle få vad?” undrade Susan. ”Du hade förutbestämt det?”
Dumbledore nickade.
”Men inte utan anledning,” berättade han. ”Jag bestämde en av lapparna till varje person utifrån vad jag vet om dem från skolan och jag vet vad som skulle hjälpa dem lite.”
”Men min sket du i för jag fick bara slumpmässigt utvalda lappar,” sa Susan kallt.
”Så känns det ibland, men jag har satt en på varje och just på dig satte jag miss Turpin på tredje lappen,” berättade han med sin vanliga lugna stämma.
Susan blinkade några gånger och visste inte vad han skulle säga. Hon tog ett djupt andetag och slappnade av.
”Men vad gav du till Hannah då?” frågade hon samtidigt som frågan dök upp i hennes huvud.
”Det får du veta, tids nog…”
”20/12,
Jag var inte på några lektioner idag, hela förmiddagen låg jag och grät över Hannah, så jag gick upp till Dumbledore på eftermiddagen och sa precis som det var. Han förklarade för mig hur det låg till, men mycket bättre kändes det ändå inte efteråt.
Susan B.”
”20 december -97,
Idag var Theodore mer avslappnad, oturligt nog hade vi inte så mycket tid till att umgås för vi har fortfarande lektioner. Vi har lektioner ända tills onsdag, men får inte åka hem dagen före julafton. Bara för att vår allas kära rektor tycker så. Aja, nu ska jag nog sova, det är lektioner imorgon också.
Sally-Anne.”
”Tjugonde december,
Jag har varit jätteorolig hela dagen, Harry har nämligen bara legat i sängen och inte kunnat orka resa sig och han har klagat på huvudvärk över pannan och ögonen hela dagen. Hoppas för guds skull att han är frisk snart. Jag kan inte stå ut med att han ska vara så dålig.
Draco Malfoy.”
”20 December,
I morse sa madam Pomfrey att jag kunde gå hem ikväll om det inte blev värre, så hela dagen har jag fått legat och fejkat jättesjuk så att jag får stanna där Draco är. Bara att få se Draco då och då gör att mitt hjärta slår hundra gånger så snabbt. Jag vill verkligen inte lämna sjukflygeln nu! Tänk om Draco blir dödssjuk och då kommer jag ju inte få reda på det… eller nåt.
H Potter.”
« Kapitel 19 | Kapitel 21 »
Jul: Kapitel 19
Rollspel på Hogwarts
19 december: ”Vad heter pojken som vid ett års ålder övervann ni-vet-vem?”
Harry kunde inte hjälpa det. Klockan var fem på morgonen och han låg och betraktade Dracos sovande kropp. Draco hade ’sparkat’ av täcket på överkroppen och det ryckte i hans armar som om han ville göra någonting med dem. Harry antog att Draco drömde om Quidditch. Han betraktade Dracos bröstkorg som åkte upp och ner, hans hår som låg rufsigt runt huvudet. Draco var så underbart söt. Harry satte sig sakta upp i sängen, bara en liten kyss. Draco skulle nog inte märka någonting, ingen annan för den delen heller. Harry satte försiktigt ner fötterna mot det iskalla golvet och tassade fram till Dracos säng som stod bredvid hans. Försiktigt böjde han ner huvudet och kysste Draco på kinden, en lätt mjuk kyss. Draco mumlade någonting och Harry tog flykten tillbaka till sin säng. Han såg hur Dracos hand fördes till stället där Harry hade kysst honom.
”Nej, inte så, älskling,” mumlade han.
Harry stirrade på Draco, vad drömde han om egentligen? Harry satt där på sin säng och såg på Draco. Aldrig att han skulle låta någon annan än Draco röra hans läppar någonsin.
”Förlåt älskling,” mumlade Harry till Dracos sovande figur.
Han lade sig ner igen och slöt ögonen. Bilder och fantasier susade i hans hjärna och alla hade någon koppling med Draco. Harry försökte sova, men han kunde inte förmå sig att släppa alla orostankar. Tänk om någon av alla de som var i flygeln hade sett när han gått fram och kysst Draco. Tänk om Draco själv varit vaken. Tänk om… det skulle komma ut. Harry rös. Hans händer blev svettiga och han kramade krampaktigt täcket. Han ville inte att någon skulle veta. Det skulle förstöra hans rykte så totalt. Han vände och vred på sig, han blev illamående och huvudvärken ökade i styrka. Klockan sniglade sig framåt och gång på gång försökte Harry intala sig själv att allting var bra. Att allting var okej. Hjärtat dunkade snabbt och impulsivt, och Harry försökte lugna sig själv. Det var inte förrän precis innan de övriga vaknade som Harry hade somnat.
När Harry vaknade igen var de flesta vakna utom den lille killen borta i hörnet som sov som en stock. Sally-Annes säng var tom och renbäddad och en ny pojke hade kommit. Harry vände blicken mot Draco som låg och stirrade rakt upp i taket. Han skämdes så över att ha kysst Draco då Draco varit oförmögen att göra något som helst motstånd. Han ville hålla om Draco och berätta hur det var och be om förlåtelse. Harry ryckte till när han kom på sig själv med att fortfarande titta på Draco. Han skakade på huvudet och suckade. Han drack en klunk vatten ur glaset som stod på hans nattduksbord. Han satt rastlöst och stirrade ut genom fönstret och tänkte på ingenting. Efter ett par minuter så kom madam Pomfrey ut från sitt kontor med ett par kartonger. Hon ställde ner dem mittemellan Harry och Dracos sängar. Harry försökte se vad det var för kartonger.
”Ni två ser ut att ha tråkigt ut och ni är tillräckligt friska för att spela,” sa hon, ”om fem minuter vill jag se er igång med ett av de här spelen.”
Både Harry och Draco stirrade misstroget efter henne, men hon såg inte ut att vara på humör för en motdiskussion. Därför ryckte Harry åt sig det översta spelet med namnet ’Berömda Trollkarlar’. Han sa ingenting till Draco utan slängde bara upp spelat på hans säng och satte sig mittemot. Hon plockade upp spelbrädet, frågekorten och spelpjäserna ur kartongen. Han placerade två av pjäserna på start och gav tärningarna till Draco. När Draco slagit flyttades hans pjäs fem steg framåt och han hamnade på en vitfärgad ruta. Harry stirrade hela tiden intensivt ner på spelplanen för att slippa möta Dracos blick. Han tog tärningarna från Draco och slog en sexa varav han hamnade på en frågeruta. Draco plockade upp ett av korten.
”Lätt eller svår?” frågade han tyst och Harry kunde inte låta bli att titta på Draco.
Draco satt där med kortet i händerna och tittade på kortet som om han läste det, men hans ögon rörde sig inte.
”Eh… lätt eller svår?” frågade han igen.
”Lätt,” sa Harry betraktade Dracos vackra ansiktsdrag medan han fick kortet uppläst för sig.
”Vad sa du?” sa Harry efter andra gången som Draco läst upp kortet för honom.
”Trollkarlen vars namn nu mer är känd som namnet på en utmärkelse,” läste Draco sakta.
”Eh… är det inte han… Merlin,” undrade Harry.
Draco nickade och plockade upp tärningarna och slog. Spelet pågick ett tag, spänningen lättade lite och Draco var bara tvungen att svara rätt på en enda lätt fråga för att vinna spelet. Harry plockade upp ett kort och läste frågan högt:
”Vad heter pojken som vid ett års ålder övervann ni-vet-vem?”
Harry gjorde en besvärad min åt kortets fråga, medan Draco i sin tur vek sig dubbel av skratt och Harry tittade chockerat på honom. Så roligt var det väl ändå inte? Men att se hur Dracos bleka ansikte blev rödare och rödare av skrattet var mer än vad Harry klarade av, han kunde inte så för att han också började skratta. När de väl slutade skratta över en kvart senare hade båda två glömt bort vad de hade skrattat åt och allting blev pinsamt tyst.
”19 December,
Jag skäms som jag vet inte vad, men jag kysste honom idag, när han sov. Tänk om han inte hade velat det. Han sov ju och kunde inte göra något som helst motstånd. Senare på dagen så tvingade madam Pomfrey mig att spela spel med Draco. Först var allting bara spänt och sen började vi skratta åt något och det slutade med att allt blev pinsamt tyst igen och jag gick och la mig igen.
H Potter.”
”19/12,
Idag blev vi informerade vid middagen att det går en influensa epidemi på skolan och både jag och Hannah har varit noga med att inte bli smittade. Vi har suttit inne i vår sovsal hela dagen och ritat och spelat och pratat och haft jätteroligt.
Susan B.”
”19 december -97,
Jag fick lämna sjukhusflygeln så fort som jag hade ätit frukost och jag stod och väntade utanför stora salen på att Theodore skulle bli färdig med sin. Men han var inte så kramgo och mysig idag som han brukade och jag blev jätteorolig att han inte skulle tycka om mig. Men sen berättade han att han inte ville bli smittad lagom till jul. Så då sa jag att madam Pomfrey hade tyckt att jag var frisk nog att lämna sjukhusflygeln och att jag inte skulle smitta någon. Fast han var fortfarande lite stel.
Sally-Anne.”
”Nittonde december,
Inatt hade jag en sådan underbar dröm om Harry och när jag vaknade kändes den så verklig, det var helt fantastisk. Harry själv sov däremot som en stock ända till klockan tre på eftermiddagen. Då tyckte madam Pomfrey att vi skulle spela spel, men allt blev bara jätteskämmigt och jag började skratta som en get. Det var pinsamt och sen gick Harry bara och la sig utan att säga ett ord, jag hoppas verkligen inte att han är sur eller någonting. Han såg i alla fall inte speciellt glad ut. Hoppas att jag kan prata lite med honom imorgon.
Draco Malfoy.”
« Kapitel 18 | Kapitel 20 »
Jul: Kapitel 18
Rollspel på Hogwarts
18 december: Sjukdomen sprider sig
Draco slog upp ögonen och kände det genast som att en osynlig hand pressade ner hans huvud i kudden. Huvudvärken slog emot honom som om någon hade slagit en järnstång i huvudet på honom. Han tvingade ändå sig själv upp och fortfarande iförd flanellpyjamasen smög han sig iväg mot sjukhusflygeln. Han tassade in och genast var madam Pomfrey där iförd morgonrock.
”Ta genast och lägg dig ner i sängen mr Malfoy, det här ser inte bra ut, inte alls.”
Draco tittade sig omkring och såg Harrys sovande kalufs, han blev med ens bättre och sämre om vart annat. Pulsen gick upp till femhundratjugo, något som madam Pomfrey verkade lägga märke till när hon tog hans puls.
”Lägg dig och vila ett tag så gör jag en ny undersökning på dig senare.”
Draco la sig ner och tittade bort mot Harrys säng och slumrade till med vackra bilder fästa på näthinnan och vackra drömmar susandes i hans hjärna.
När han vaknade igen var klockan runt elva möttes han av synen av en Harry som la patiens med knallkort. Han var om möjligt ännu rufsigare i håret och hade bara på sig pyjamasbyxorna, Draco kunde urskilja en fin mage från sidan. En värme spred sig genom hans kropp och han försökte att inte röra på sig så att Harry inte skulle tro att han var vaken och faktiskt låg och tittade på honom. Plötsligt for Harrys blick mot Draco och han knep ihop ögonen, efter någonting som kändes som en evighet vågade Draco öppna ögonen igen, men Harry tittade fortfarande på honom. När han såg att Draco var vaken återvände han genast till sina knallkort. Draco sträckte på sig och satte sig upp trots att huvudvärken protesterade. På andra sidan låg en mörkhyad flicka och sov, Draco kände igen henne, men kunde inte komma på vem det var. Kanske var ett sätt att börja konversera med Harry.
”Vad heter hon som ligger där?” frågade han tyst.
”Horan,” svarade Harry och vände på ett kort.
Draco tyckte inte om när Harry sa så där, men ville inte säga emot. Vad skulle han säga? Och då med risk att förlora Harry, aldrig! Draco slängde en försiktig blick på Harry som intensivt stirrade ner på sina kort. Harry, älskade Harry. Draco ville säga något, men visste inte vad. När huvudvärken gjorde sig påmind lade han sig ner i sängen. Och slöt ögonen. Då och då öppnade han dem igen, bara för att få en skymt av Harrys vackra mage.
”Nej, vi tar inte emot några besökare,” hördes madam Pomfreys stränga röst.
Draco slog upp ögonen och hörde en bekant röst svara:
”Snälla, jag vill bara hälsa på Sally-Anne!”
”Sjukdomen smittar och miss Perks är frisk nog att lämna sjukhusflygeln imorgon,” sa Pomfrey strängt.
”Är det säkert?” hördes det från den mörka flickans säng och Draco satte sakta sig upp för att se vem det var som Pomfrey pratade med.
”Vi ses imorgon då, Sally,” sa Theodore Nott och vände sig om och gick.
Madam Pomfrey gick tillbaka till sittkontor och stängde noga dörren efter sig.
Draco tittade sig runt i rummet, det var tre nya personer här. En förstaårselev från Slytherin och två tjejer som såg ut att gå i tredje eller fjärde årskursen, Draco visste inte vilket elevhem. Flickorna satt och spelade trollkarlsschack på den ena flickans säng, Sally-Anne låg ner och läste, Slytherin-pojken sov. Draco kastade en blick på Harry som även han sov och Draco förbannade uppfinnandet av täcket. Det enda Draco kunde se av Harrys kropp var hans huvud och stack upp utanför täcket. Mörkret föll snabbt där ute och klockan på väggen visade halv sju. Draco kände sig lite dåsig och bestämde sig för att skriva ett kort inlägg i dagboken innan han somnade igen. Han skulle just plocka upp den då han upptäckte att han hade glömt den nere i sovsalen. Han svor tyst en lång och ful ramsa innan han satte sig upp och trädde tofflorna på fötterna. Han smög så tyst han kunde, men trodde att madam Pomfrey ändå skulle höra så högt som hans huvud dunkade. Han slank ut genom dörren till sjukhusflygeln och tassade genom korridorerna mot Slytherins uppehållsrum. Han slapp skammen att bli sedd i pyjamas eftersom att alla andra var på middag nu. Det slog Draco att madam Pomfrey säkert skulle komma ut med en matbricka till var och en snart så han skyndade på stegen. Han hittade snabbt dagboken som han hade under huvudkudden, när han smög tillbaka upp igen hörde han att det var elever i entréhallen. Han smög in i en sidokorridor och såg siluetter av Slytherinare som passerade. Han lyckades nätt och jämt komma tillbaka till sjukhusflygeln utan att bli sedd, men när han klev innanför dörren stod madam Pomfrey där med armarna i kors. Draco svalde och kramade dagboksryggen som han höll bakom ryggen så hårt att knogarna vitnade.
”J-jag var på toaletten,” stammade han fram.
”Mr Malfoy, du vet mycket väl att det finns både toaletter och duschar i sjukhusflygeln!” sa madam Pomfrey strängt. ”Gå genast och lägg dig igen, ni måste bli frisk och får inte smitta andra.”
Draco gick lydigt bort till sin säng och stoppade snabbt dagboken under huvudkudden innan han lade sig ner i sängen. Madam Pomfrey gav honom en tallrik havregrynsgröt. Hon gick runt och gav alla varsin havregrynsgrötstallrik och Draco granskade Harry länge när han blev väckt. Hur han gnuggade sömnen ur ögonen, hur han öppnade på munnen när han gäspade, hur han satte sig upp och så magen när täcket föll ner. Harry tittade åt sidan och såg på Draco som plötsligt fick väldigt bråttom att äta upp sin gröt.
”Artonde december,
Sjuk, jag har ont i huvudet och är yr och illamående, men det gör ingenting så länge som jag får vara där Harry är. Han är här, med mig, i sjukhusflygeln. Visserligen är det fyra andra personer här med, men ändå. Nu har jag mer tid att spana in Harry och jag kan se mer av honom. Han har en jättevacker mage. Han är helt underbar!
Draco Malfoy.”
”18 December,
Still sick, men nu är Draco här. Oavsett om flygeln stegvis har fyllts på med nya personer så är han här. Jag är lite orolig över att han har lagts in, men om det inte är värre en mitt så får han stå ut. Bara jag får se honom så. Han sover väldigt mycket. Eller så är han vaken när jag sover. Jag kollade upp på honom när vi åt middag (havregrynsgröt, blä) och då tittade han på mig med. Jag råkade stoppa skeden på hakan så att mjölken rann ner för bröstet. Tur att jag inte hade någon pyjamaströja på mig och tur att madam Pomfrey hade gett mig servett. Jag tror eller snarare hoppas på att Draco inte såg det.
H Potter.”
”18/12,
Jag sov jättelänge och vaknade inte fören klockan var halv ett och då var det dags för lunch. Jag kan inte förstå att jag sitter och skriver nu, för där borta i sin säng sitter Hannah och skriver och jag vill inget hellre än att kasta mig över henne och… kittla henne. Ska nog göra det.
Susan B.”
”18 december -97,
Madam Pomfrey sa att jag kommer att få gå imorgon och då ska jag träffa Theo och vi ska göra allt som går att göras. Nästan i alla fall. Men jag längtar så jättejättejättemycket efter honom. Han får inte komma in hit eftersom att sjukdomen smittar. Synd. Nej, nu ska jag nog läsa lite till och sen ska jag sova. God natt.
Sally-Anne.”
« Kapitel 17 | Kapitel 19 »
Jul: Kapitel 17
Rollspel på Hogwarts
17 december: Influensaepidemi
Sally-Anne vaknade upp, allting var vitt och huvudet värkte. Vart var hon? I himmelen? Men då skulle inte huvudet göra så ont, då mindes hon. Sjukhusflygeln. Hur mycket hon hoppades på att Theodore skulle komma, men han hade inte kommit igår. Försiktigt satte om sig upp och kände hur det snurrade till, hon la sig fort ner igen, för fort. Hon kände kväljningar. Usch, vad var det här för sjukdom? Det dröjde inte många minuter förens madam Pomfrey kom in med en frukostbricka. Sally-Anne satte sig ännu försiktigare upp och det kändes ganska okej. Hon tvingade i sig det lilla som fanns på frukostbrickan under madams övervakningar. Hon var noga med att Sally-Anne skulle äta upp allt.
”Har du ingenting så att jag blir frisk på en gång?” frågade Sally-Anne.
”Jag har, men det kan ge biverkningar om en vecka eller så, den här sjukdomen är bäst att låta ta sin tid att gå över,” förklarade madam Pomfrey.
Sally-Anne nickade och önskade med en gång att hon låtit bli.
”Drick det här, det lindrar smärtan lite,” sa hon, tydligen hade hon sett Sally-Annes grimas.
Sally-Anne tog emot den lilla flaskan som innehöll en klarröd dryck. Hon drack upp allt i en klunk och kände hur huvudvärken minskades lite och hur hon blev alldeles dåsig. Madam Pomfrey gick tillbaka in till sitt kontor med frukostbrickan och Sally-Anne lade sig ner igen och somnade.
”Nej, min patient behöver vila, det kommer inte på frågan.”
”Snälla!”
Sally-Anne slog upp ögonen.
”Vem är det?” frågade hon svagt.
”Sally!” utbrast Theodore och sprang under madam Pomfreys arm och fram till hennes säng och kramade om henne.
”Hej Theo,” sa hon och log svagt.
”Nej, vet någon vad,” sa Pomfrey strängt, ”make till ingen respekt har jag då aldrig sett!”
”Det gör inget för mig, m…” började Sally-Anne.
”Du behöver vila unga dam! Mr Nott, gå ut lämna det här rummet, NU!”
Theodore gav Sally-Anne en lätt kyss på kinden innan han lunkade ut ur sjukhusflygeln. Snart hade även madam Pomfrey lämnat rummet. Inte långt där efter hördes en knackning på dörren och två elever klev in. Harry Potter och Hermione Granger. Madam Pomfrey måste ha haft någon mysko dörrsignal för två sekunder senare stod hon och pratade med dem. Av det som Sally-Anne lyckades höra så hade Harry Potter tydligen halkat och brutit armen eller något, trots att hon visste att madam Pomfrey lagade brutna armar på två sekunder fick Harry Potter stanna.
”Det är en influensaepidemi som går,” berättade madam Pomfrey, ”och det ser ut som att du är smittad. Du borde stanna här så att du är bra till jul.”
Harry Potter svarade henne inte utan gick lydigt fram till en av sängarna och vinkade till Hermione Granger när hon lämnade sjukhusflygeln.
Sally-Anne drog en djup suck och slöt ögonen medan hon hörde Pomfrey flänga runt i flygeln. Snart somnade hon igen.
När hon vaknade upp igen var det sent på kvällen och Harry Potter var fortfarande kvar, han satt böjd över en bok och skrev. Dagboken! Sally-Anne fnittrade till när hon såg att hans var rosa, hon satte sig tvärt upp och det snurrade till i huvudet. Men oavsett hur ont det gjorde så plockade hon upp dagboken (som var svart) från väskan och började skriva.
”17 december -97,
Sjukhusflygeln idag med, jag har tydligen blivigt smittad av någon influensa grej. Theo kom, men madam Pomfrey körde ut honom. Här ligger bara en person till, och det är han Potterkillen. Han lider av samma sjukdom som mig. Han har en ljusrosa dagbok, kan inte sluta att roa mig åt det.
Sally-Anne.”
”Sjuttonde december,
Harry var inte med på trolldryckskonsten och Granger kom för sent och sluddrade någonting om sjukdom. Om det går en sjukdom så är jag garanterat smittad, Namn: Draco Malfoy; Symtom: Träffad av Amors pilar; Biverkningar: Yrsel, illamående och huvudvärk. Kanske ska gå upp till sjukhusflygeln imorgon, men just nu orkar jag inte ta mig dit.
Draco Malfoy.”
”17 December,
Jag är sjuk, var tydligen smittad av någonting. Det var det jag kände av i förr förrgår, och det var det som gjorde att jag höll på att tappa jorden igår på Örtläran. Visserligen gillar jag inte trolldryckskonst, men nu missade jag en hel timme då jag kunde spanat på Draco.
H Potter.”
”17/12,
Idag har varit en rätt underlig dag, jag vet inte, men lektionerna har flutit fram och jag har inte hängt med på en enda av dem. Jag har på något sätt varit i extas.
Susan B.”’
« Kapitel 16 | Kapitel 18 »
Jul: Kapitel 16
Rollspel på Hogwarts
16 december: Ombytta roller
Susan kunde inte förstå vart natten hade tagit vägen, hon hade ju nyss gått och lagt sig och nu skulle hon upp igen! Hon var förvånad över att inte Hannah hade väckt henne än. Hon satte sig upp i sängen och drog pyjamasen tätare omkring sig och smög över till Hannahs säng.
”Hallå Hannah, vakna gumman!” viskade hon.
Ingen reaktion. Hon drog upp förhängena runt sängen och slet av täcket från Hannah som kurade ihop sig till en boll och mumlade något som lät som:
”Bara en minut till!”
Susan tog tag i Hannahs arm och drog upp henne ur sängen.
”Frukost!” sa hon högt.
Hannah mumlade någonting som inte Susan kunde tyda, men hon sträckte sig i alla fall efter sin klädnad. Susan tassade tillbaka över golvet och satte sig ner på sängen och drog till sig sina kläder och började klä på sig. Susan fick släpa med en mycket trött Hannah till frukosten och hon blev inte på så bra humör på grund av det eftersom att Hannah nästan var omöjlig att prata med.
Dumbledore ställde sig upp och såg ut över eleverna, sedan sa han mystiskt:
”Sjundeårselever! Den tjugofjärde, klockan tolv, tar det slut.” Det tog ett tag innan Susan fattade att han menade rollspelet och blev genast en aning nerstämd, för så skulle Hannah bli hennes gamla vanliga kompis. Ingenting mer, inte alls på det sättet som Susan önskade. När en förstaårselev frågade om Susan kunde skicka marmeladen så fräste hon:
”Sträck dig!” till honom och fortsatte sedan med att försöka få liv i Hannah.
Under örtläran började hon vakna till lite när Lavender pratade med henne. Det gjorde Susan något så överdrivet sur och stod och blängde ilsket på Lavender och Hannah, lite längre bort i växthuset stod Parvati och gjorde likadant. Susan började gräva i jorden i krukan.
”Men vad tycker du att jag ska säga till Parva…”
”Att,” avbröt Susan, ”hon är en ful uppblåst fjortis, men inte en lika stor ful, uppblåst fjortis som dig!”
”Susan!” sa Hannah varnande.
Susan återvände till jorden och det blev en bra stunds tystnad och efter ett tag tittade Susan upp och såg Lavender rakt in i ögonen.
”Har du inte gått än?” sa hon kallt och irriterat. ”Jag sa ju vad du skulle säga.”
Lavender blängde ilsket på Susan, men gick ändå tillbaka till Parvati och de böjde sina huvuden tätt ihop och viskade ivrigt. Susan suckade.
”Var det där nödvändigt?” undrade Hannah.
Susan ryckte på axlarna, men hon kände inget ånger för det hon just hade sagt.
”Kan du inte komma över hit Hannah!” bad Susan när hon låg i sin säng samma kväll efter middagen.
Hannah svarade inte.
”Varför är du så sur Hannah?”
Inget svar nu heller. Susan klev ur sig säng och gick bort och la sig bredvid Hannah i hennes säng, Hannah vände ryggen emot henne.
”Du Hannahgumman, vad är fel?” försökte Susan om igen hon snurrade en slinga av Hannahs blonda hår mellan sina fingrar.
Fortfarande inget svar alls. Susan lyfte på Hannahs hår och kysste henne i nacken. Hannah vände sig om mot henne och kollade in i hennes ögon och kysste henne mjukt.
”Vet du Susan, det är näst intill omöjligt att vara sur på dig!”
Innan Susan hann fråga varför i all sina dar Hannah hade varit sur på henne så hade hon blivigt kysst och en hand gled ner längst hennes ryggrad. Hon rös till av välbehag och lade ifrån sig frågorna på hatthyllan. Full koncentration på Hannah nu.
”16/12,
Hannah var omöjlig att väcka i morse, nästan som jag brukar vara. Och senare på dagen vart hon sur på mig, men hon sa aldrig varför. Hon betedde sig som jag brukar göra när jag är sur, men sen blev hon sig själv igen och vi hade lite mysigt och kul.
Susan B.”
”16 december -97,
Jag har inte kunnat gå någonstans idag, har haft världens huvudvärk och jag kan knappt sätta mig upp i sängen utan att få yrsel och det känns som om jag varit nära på att svimma flera gånger. Mandy hjälpte mig upp till sjukhusflygeln så nu ligger jag här. Theodore har inte varit och hälsat på mig än, men Mandy kanske inte har fått tag i honom för att tala om hur det låg till.
Sally-Anne.”
”Sextonde december,
Jag ska nog hoppa av skolan eller nåt, det går inte en timme utan att jag tänker på honom. Eller så måste jag berätta, men då måste jag garanterat hoppa av skolan sen. Jag vet inte, men jag måste få honom att se mina känslor, sen kan jag gå och ta livet av mig eller något.
Draco Malfoy.”
”16 December,
Jag höll på att tappa ut en hel säck med snabbgroddsjord idag på örtläran. Så blir det om man går och tänker på annat. Jag kan vara glad för att Neville hjälpte mig med säcken.
H Potter.”
« Kapitel 15 | Kapitel 17 »
Rävöras fanfiction 