Jul: Kapitel 16
Rollspel på Hogwarts
16 december: Ombytta roller
Susan kunde inte förstå vart natten hade tagit vägen, hon hade ju nyss gått och lagt sig och nu skulle hon upp igen! Hon var förvånad över att inte Hannah hade väckt henne än. Hon satte sig upp i sängen och drog pyjamasen tätare omkring sig och smög över till Hannahs säng.
”Hallå Hannah, vakna gumman!” viskade hon.
Ingen reaktion. Hon drog upp förhängena runt sängen och slet av täcket från Hannah som kurade ihop sig till en boll och mumlade något som lät som:
”Bara en minut till!”
Susan tog tag i Hannahs arm och drog upp henne ur sängen.
”Frukost!” sa hon högt.
Hannah mumlade någonting som inte Susan kunde tyda, men hon sträckte sig i alla fall efter sin klädnad. Susan tassade tillbaka över golvet och satte sig ner på sängen och drog till sig sina kläder och började klä på sig. Susan fick släpa med en mycket trött Hannah till frukosten och hon blev inte på så bra humör på grund av det eftersom att Hannah nästan var omöjlig att prata med.
Dumbledore ställde sig upp och såg ut över eleverna, sedan sa han mystiskt:
”Sjundeårselever! Den tjugofjärde, klockan tolv, tar det slut.” Det tog ett tag innan Susan fattade att han menade rollspelet och blev genast en aning nerstämd, för så skulle Hannah bli hennes gamla vanliga kompis. Ingenting mer, inte alls på det sättet som Susan önskade. När en förstaårselev frågade om Susan kunde skicka marmeladen så fräste hon:
”Sträck dig!” till honom och fortsatte sedan med att försöka få liv i Hannah.
Under örtläran började hon vakna till lite när Lavender pratade med henne. Det gjorde Susan något så överdrivet sur och stod och blängde ilsket på Lavender och Hannah, lite längre bort i växthuset stod Parvati och gjorde likadant. Susan började gräva i jorden i krukan.
”Men vad tycker du att jag ska säga till Parva…”
”Att,” avbröt Susan, ”hon är en ful uppblåst fjortis, men inte en lika stor ful, uppblåst fjortis som dig!”
”Susan!” sa Hannah varnande.
Susan återvände till jorden och det blev en bra stunds tystnad och efter ett tag tittade Susan upp och såg Lavender rakt in i ögonen.
”Har du inte gått än?” sa hon kallt och irriterat. ”Jag sa ju vad du skulle säga.”
Lavender blängde ilsket på Susan, men gick ändå tillbaka till Parvati och de böjde sina huvuden tätt ihop och viskade ivrigt. Susan suckade.
”Var det där nödvändigt?” undrade Hannah.
Susan ryckte på axlarna, men hon kände inget ånger för det hon just hade sagt.
”Kan du inte komma över hit Hannah!” bad Susan när hon låg i sin säng samma kväll efter middagen.
Hannah svarade inte.
”Varför är du så sur Hannah?”
Inget svar nu heller. Susan klev ur sig säng och gick bort och la sig bredvid Hannah i hennes säng, Hannah vände ryggen emot henne.
”Du Hannahgumman, vad är fel?” försökte Susan om igen hon snurrade en slinga av Hannahs blonda hår mellan sina fingrar.
Fortfarande inget svar alls. Susan lyfte på Hannahs hår och kysste henne i nacken. Hannah vände sig om mot henne och kollade in i hennes ögon och kysste henne mjukt.
”Vet du Susan, det är näst intill omöjligt att vara sur på dig!”
Innan Susan hann fråga varför i all sina dar Hannah hade varit sur på henne så hade hon blivigt kysst och en hand gled ner längst hennes ryggrad. Hon rös till av välbehag och lade ifrån sig frågorna på hatthyllan. Full koncentration på Hannah nu.
”16/12,
Hannah var omöjlig att väcka i morse, nästan som jag brukar vara. Och senare på dagen vart hon sur på mig, men hon sa aldrig varför. Hon betedde sig som jag brukar göra när jag är sur, men sen blev hon sig själv igen och vi hade lite mysigt och kul.
Susan B.”
”16 december -97,
Jag har inte kunnat gå någonstans idag, har haft världens huvudvärk och jag kan knappt sätta mig upp i sängen utan att få yrsel och det känns som om jag varit nära på att svimma flera gånger. Mandy hjälpte mig upp till sjukhusflygeln så nu ligger jag här. Theodore har inte varit och hälsat på mig än, men Mandy kanske inte har fått tag i honom för att tala om hur det låg till.
Sally-Anne.”
”Sextonde december,
Jag ska nog hoppa av skolan eller nåt, det går inte en timme utan att jag tänker på honom. Eller så måste jag berätta, men då måste jag garanterat hoppa av skolan sen. Jag vet inte, men jag måste få honom att se mina känslor, sen kan jag gå och ta livet av mig eller något.
Draco Malfoy.”
”16 December,
Jag höll på att tappa ut en hel säck med snabbgroddsjord idag på örtläran. Så blir det om man går och tänker på annat. Jag kan vara glad för att Neville hjälpte mig med säcken.
H Potter.”
« Kapitel 15 | Kapitel 17 »
Rävöras fanfiction 
Lämna en kommentar