Rävöras fanfiction

Hennes Oväntade Tidsresa
Kapitel 2: Professor McGonagalls upptäckt

Luna kurade ihop sig intill väggen med kudden hårt pressad emot sig som en slags sköld. Huvudet värkte och allting kändes så fruktansvärt hårt och ont. Andningen började avta och hon ville finna något vasst för att få skära det djupt ner i armen bara för att bedöva den psykiska smärtan. Men rummet var helt tomt sånär som på en garderob, en säng och ett gäng böcker, det som tidigare fanns i Vid-behov-rummet.
”Låt mig vara,” väste hon, men det var ingen annan i rummet utan hon själv och hon pratade inte heller med någon kroppslig person. I alla fall fanns inte de personerna här och varje kväll kom minnena och rädslan fram för att skada henne ännu mer. ”Lämna mig ifred!” Hon skrek den här gången och viftade med armarna som för att smälla till någon osynlig person i närheten av henne. Hon började desperat leta igenom hela garderoben, men fann inte vad hon sökte. Då tog hon till den mest drastiska metoden. Med kudden i ett fast grepp i vänsterarmen stegade hon fram till fönstret och slog sin högra hand rakt igenom det. Nu hade hon något vasst, och något riktigt vasst dessutom.

En liten rädd och hjälplös flicka satt ensamt på ett kallt golv med tårarna rullande ner längst kinderna och blodet droppandes från handlederna, en totalt nerblodad kudde låg bredvid henne och ändå hade hon inte lyckats på bort sin ångest…

När Luna vaknade på fredagsmorgonen var det första hon påmindes om gårkvällen. Ärren på hennes armar var röda och långa. Hon hade skurit sig, hon kunde inse det först nu. Hon skulle aldrig ha låtit det gå såhär långt, hon skulle inte låta dem göra såhär mot henne. Första gången, förhoppningsvis den sista, tänkte hon när hon drog på sig en långärmad djupblå klädnad. Hon sprang ner till frukosten och slog sig ner vid Ravenclaws bord och högg in på en korv, trots att hon i vanliga fall inte gillade att äta korv till frukost. När hon gick ut ur stora salen så slängde hon en blick på schemat som var uppsatt på den stora anslagstavlan. Förmiddagen innehöll talmagi och förvandlingskonst. Hon begav sig av till professor Vektors klassrum där hon snabbt slog sig ner på en bänk. Professorn började lektionen med att berätta om siffrornas kombination i ett system som kallades… där slutade Luna upp med att lyssna. Hon fäste blicken på ett träd precis utanför fönstret och var snart borta i en helt annan värld. Hennes tankar avbröts femtio minuter senare av att professor Vektor berättade för klassen att lektionen var slut. Luna hoppade vigt ner från stolen och släpade sig iväg till förvandlingskonsten.
När professor McGonagall kom och öppnade satte sig Luna på en av bänkarna längst fram, och för ovanlighetens skull lyssnade hon noggrant på när läraren gick igenom vad lektionen skulle handla om.
”Idag ska vi förvandla dessa kaktusar till rosa kaniner,” förklarade professorn. ”För att göra det på rätt sätt måste vi använda formeln vi gick igenom förra veckan. Kom ihåg att ni ska vrida lätt på handleden när ni uttalar formeln.”
Luna började vrida på staven.
”Jag kommer gå runt och dela ut kaktusarna nu och kommer då samtidigt se att ni vrider trollstaven rätt.”
Professor McGonagall började längst bak och Luna hörde henne tala om för Colin Creevey hur han skulle vrida staven. Hon höjde rösten och sa:
”Glöm inte formeln, Anirabbus.”
McGonagall gick fram till katedern och hämtade tre nya kaktusar och ställde en på Lunas bänk.
”Miss Lovegood, vrider du på trollstaven,” bad hon.
Luna vevade lite på måfå och McGonagall skakade på huvudet.
”Inte riktigt, kavla upp ärmarna så att jag får se att du verkligen vrider rätt, var har du din skolklädnad föresten?”
Luna gjorde som hon blivit tillsagt och ryckte på axlarna.
”Få se nu då, vrid på trollstaven,” bad professorn.
Luna gjorde det och professor McGonagall tappade de två kaktusarna hon höll i famnen i golvet. Allas blickar i klassrummet riktades ditåt, och Luna undrade vad det var frågan om. McGonagall grep tag i Lunas arm och frågade så tyst att bara Luna hörde henne:
”Vad är det här?”
Luna tittade på sin arm och såg ärren, att hon hade glömt att de syntes så väl. De var nämligen lysande röda. Hon kände hur hon rodnade och svarade tyst:
”Eh… jag snubblade…”
McGonagall skakade på huvudet och riktade trollstaven mot golvet och mumlade ’reparo’ och kaktuskrukorna blev hela igen, Luna hörde henne muttra:
”Jag måste prata med Dumbledore…”
Luna fick panik, om hon skulle prata med Dumbledore så skulle Cho och dom andra tro att det var Luna som hade skvallrat på dem och det skulle bara bli värre, mycket värre. Hon var tvungen att ta sig härifrån, hon kunde inte stanna på Hogwarts längre, hon ville inte att hela lärarkåren skulle veta att hon hade skurit sig för hon skulle ju aldrig göra om det igen, det hade hon lovat sig själv. Hon måste definitivt härifrån, på söndag skulle det ske, men bara om den där förbaskade stenen fungerade, vilket hon var ganska säker på att den gjorde. De flesta legender brukade ju vara sanna, som med till exempel Hemligheternas kammare. Hon skulle härifrån och det var bestämt.

« Kapitel 1 | Kapitel 3 »