HOT: Kapitel 2
Hennes Oväntade Tidsresa
Kapitel 2: Professor McGonagalls upptäckt
Luna kurade ihop sig intill väggen med kudden hårt pressad emot sig som en slags sköld. Huvudet värkte och allting kändes så fruktansvärt hårt och ont. Andningen började avta och hon ville finna något vasst för att få skära det djupt ner i armen bara för att bedöva den psykiska smärtan. Men rummet var helt tomt sånär som på en garderob, en säng och ett gäng böcker, det som tidigare fanns i Vid-behov-rummet.
”Låt mig vara,” väste hon, men det var ingen annan i rummet utan hon själv och hon pratade inte heller med någon kroppslig person. I alla fall fanns inte de personerna här och varje kväll kom minnena och rädslan fram för att skada henne ännu mer. ”Lämna mig ifred!” Hon skrek den här gången och viftade med armarna som för att smälla till någon osynlig person i närheten av henne. Hon började desperat leta igenom hela garderoben, men fann inte vad hon sökte. Då tog hon till den mest drastiska metoden. Med kudden i ett fast grepp i vänsterarmen stegade hon fram till fönstret och slog sin högra hand rakt igenom det. Nu hade hon något vasst, och något riktigt vasst dessutom.
En liten rädd och hjälplös flicka satt ensamt på ett kallt golv med tårarna rullande ner längst kinderna och blodet droppandes från handlederna, en totalt nerblodad kudde låg bredvid henne och ändå hade hon inte lyckats på bort sin ångest…
När Luna vaknade på fredagsmorgonen var det första hon påmindes om gårkvällen. Ärren på hennes armar var röda och långa. Hon hade skurit sig, hon kunde inse det först nu. Hon skulle aldrig ha låtit det gå såhär långt, hon skulle inte låta dem göra såhär mot henne. Första gången, förhoppningsvis den sista, tänkte hon när hon drog på sig en långärmad djupblå klädnad. Hon sprang ner till frukosten och slog sig ner vid Ravenclaws bord och högg in på en korv, trots att hon i vanliga fall inte gillade att äta korv till frukost. När hon gick ut ur stora salen så slängde hon en blick på schemat som var uppsatt på den stora anslagstavlan. Förmiddagen innehöll talmagi och förvandlingskonst. Hon begav sig av till professor Vektors klassrum där hon snabbt slog sig ner på en bänk. Professorn började lektionen med att berätta om siffrornas kombination i ett system som kallades… där slutade Luna upp med att lyssna. Hon fäste blicken på ett träd precis utanför fönstret och var snart borta i en helt annan värld. Hennes tankar avbröts femtio minuter senare av att professor Vektor berättade för klassen att lektionen var slut. Luna hoppade vigt ner från stolen och släpade sig iväg till förvandlingskonsten.
När professor McGonagall kom och öppnade satte sig Luna på en av bänkarna längst fram, och för ovanlighetens skull lyssnade hon noggrant på när läraren gick igenom vad lektionen skulle handla om.
”Idag ska vi förvandla dessa kaktusar till rosa kaniner,” förklarade professorn. ”För att göra det på rätt sätt måste vi använda formeln vi gick igenom förra veckan. Kom ihåg att ni ska vrida lätt på handleden när ni uttalar formeln.”
Luna började vrida på staven.
”Jag kommer gå runt och dela ut kaktusarna nu och kommer då samtidigt se att ni vrider trollstaven rätt.”
Professor McGonagall började längst bak och Luna hörde henne tala om för Colin Creevey hur han skulle vrida staven. Hon höjde rösten och sa:
”Glöm inte formeln, Anirabbus.”
McGonagall gick fram till katedern och hämtade tre nya kaktusar och ställde en på Lunas bänk.
”Miss Lovegood, vrider du på trollstaven,” bad hon.
Luna vevade lite på måfå och McGonagall skakade på huvudet.
”Inte riktigt, kavla upp ärmarna så att jag får se att du verkligen vrider rätt, var har du din skolklädnad föresten?”
Luna gjorde som hon blivit tillsagt och ryckte på axlarna.
”Få se nu då, vrid på trollstaven,” bad professorn.
Luna gjorde det och professor McGonagall tappade de två kaktusarna hon höll i famnen i golvet. Allas blickar i klassrummet riktades ditåt, och Luna undrade vad det var frågan om. McGonagall grep tag i Lunas arm och frågade så tyst att bara Luna hörde henne:
”Vad är det här?”
Luna tittade på sin arm och såg ärren, att hon hade glömt att de syntes så väl. De var nämligen lysande röda. Hon kände hur hon rodnade och svarade tyst:
”Eh… jag snubblade…”
McGonagall skakade på huvudet och riktade trollstaven mot golvet och mumlade ’reparo’ och kaktuskrukorna blev hela igen, Luna hörde henne muttra:
”Jag måste prata med Dumbledore…”
Luna fick panik, om hon skulle prata med Dumbledore så skulle Cho och dom andra tro att det var Luna som hade skvallrat på dem och det skulle bara bli värre, mycket värre. Hon var tvungen att ta sig härifrån, hon kunde inte stanna på Hogwarts längre, hon ville inte att hela lärarkåren skulle veta att hon hade skurit sig för hon skulle ju aldrig göra om det igen, det hade hon lovat sig själv. Hon måste definitivt härifrån, på söndag skulle det ske, men bara om den där förbaskade stenen fungerade, vilket hon var ganska säker på att den gjorde. De flesta legender brukade ju vara sanna, som med till exempel Hemligheternas kammare. Hon skulle härifrån och det var bestämt.
ASFNFD: Kapitel 2
Allt som finns nu fanns då
Kapitel 2
1976
James rispade irriterat med fjäderpennan på pergamentet utan att skriva någonting. Han kände hur Narcissa Blacks ögon iakttog honom och han kollade upp. Deras ögon möttes och han gjorde en irriterad min.
”Kan du inte läsa om de där svamparna istället för att stirra på min som nån jävla kärlekskrank flickunge”, sa han.
”Kärlekskrank”, upprepade Narcissa och fnittrade överlägset. ”Och det kommer från honom som inte kan släppa Evans ur tankarna, ens när hon är upptagen.”
”Den saken angår inte dig”, svarade James, men kände sig tyvärr väldigt träffad.
Han hade inte kunnat förstå hur Remus kunde vara så elak och bli tillsammans med Lily när han visste att James avgudade henne. Han kunde fortfarande inte släppa det, även om han låtsades, och ändå hade Lily och Remus hållit ihop i ett halvår. De skulle säkert gifta sig och skaffa barn också. Inget till övers för James inte.
”Åjå”, svarade Narcissa, hon lät fortfarande snobbigt överlägsen och James hade bra lust att vilja strypa henne. ”Du har väl inte mycket att komma med efter att hon kommer med erfarenhet från ett förhållande som varat länge, ser jag.”
”Du har väl inte mycket erfarenhet för Malfoy heller”, snoppade James av. ”Han hade legat med många brudar innan du ens tänkt på sex.”
Narcissas ljusblå ögon smalnade av vid de orden och hon stängde igen svampboken med ett dovt ljud.
”Jag tycker vi fortsätter med de här svamparna en annan dag”, sa hon innan hon vände på klacken och lämnade biblioteket med raska steg.
Hennes klackar klapprade mot stengolvet och fick antagligen madam Pince att införa förbud mot klackskor. James tittade inte många sekunder efter henne, utan svängde bara sin axelremsväska på axeln och började gå mot Gryffindortornet i hopp om att få tag på Sirius.
1996
Severus hade varit helt emot förslaget om en skolutflykt och nu skulle han vara tvungen att knata runt i skogen med en grupp sjätteårselever i fem dagar. Tur att det var ett tag kvar så han kunde förtränga det de närmaste dagarna. Han hade inte det minsta lust att låta en irriterande grupp elever störa honom innan han ens var där för att ta itu med dem. Han vände på uppsatsen som han läste och fortsatte ögna igenom den. Det var sjätteårselevernas uppsatser om valfri trolldryck och självklart var det någon kärlekskrank tjej som valt att skriva sin om kärleksdrycker. Han hade till och med stött på tre redan i år och det var bara sju flickor i klassen totalt. Han mådde illa av att tänka på kärleksdrycker, det var absolut ingenting han uppskattade. För tillfället skulle han nästan föredra att packa till den sabla överlevnadsutflykten istället för att läsa fler uppstötningsframkallande uppsatser om kärleksdrycker och deras effekt och ingrediensanalys. Han kunde förstås inte undgå den mycket intelligenta ingrediensanalysen på miss Grangers uppsats, fast hon hade som tur var valt att jämföra De levande dödas dryck med lättare sömndrycker till skillnad från de andra flickorna. Han hade alltid varit tvungen att erkänna för sig själv att hon var mycket intelligent för sin ålder, trots att denna intelligens inte hindrade henne från att svansa efter Potter och Weasley.
”Vad tror du de tycker?” hade Ginny mumlat till Luna när de nervöst avslutat samtalet med professor Dumbledore om skolutflykten om de planerat tillsammans.
”Bra”, mindes Luna att hon hade svarat.
Det var bara någon sekund efter det som den kommit, den första kyssen. Ginnys läppar hade smakat kanelbullar den dagen, bara några få veckor in på deras femte årskurs.
Det var inte för mer än någon månad sedan, men det kändes som ett år i paradiset. Luna hade varit så rädd för att äta fel frukt och inte få vara kvar längre. Idag kände hon inte den oron, för med Ginny som låg i hennes knä, var allt underbart. Hon lät sina händer smeka utmed Ginnys ansikte. Över den fräkniga näsan och de rosenröda läpparna. Ginny betraktade henne leendes, vad Luna älskade när hon log så.
”Synd att vi inte får följa med”, sa Luna rakt ut till den blå väggen.
”Va?” undrade Ginny.
”Utflykten”, sa Luna. ”Det var ju ändå vi som planerade den.”
”Ja, det gör mig så jävla förb…” började Ginny.
”Men vi åker nästa år, honungspuff”, mumlade Luna.
”Honungspuffen vill åka i år”, muttrade Ginny som en trotsig sexåring.
”Jag med”, sa Luna och log drömskt in mot den blå väggen.
1976
(Nedanstående är skrivet av Sara)
Bellatrix såg belåtet på sin spegelbild.
”Läckert”, kommenterade den.
”Jag vet”, sa Bella och la på ett extra lager blodrött läppstift på de fylliga läpparna. Hon drog händerna över den svarta tajta klänningen, log ett bländande leende mot sig själv och slängde inbjudande håret över axeln.
”Partydags.”
Bella klev in i den mörka, rökfyllda lokalen och kände den tunga basen vibrera i hennes kropp. Det var inte många som skulle välja att gå själva till ett sånt här ställe, men Bella var en av dem. Nu när hennes man var bortrest ville hon ha lite kul, hon hade inte tänkt gå hem ensam. Hon tog sig in i den stora massan och började röra sig till musiken. Snart var hon omringad av killar som gjorde allt för att få hennes uppmärksamhet. Hon granskade dem noggrant, men blev föga imponerad. Bara för att leka lite dansade hon tätt intill en lång mörk kille, la en hand på hans axel, tryckte sig mot honom och tog sig sedan runt och styrde stegen mot bardisken. Hon trängde sig in, fick en drink och vände sig mot den person som satt närmast.
”Lucius Malfoy!” utbrast hon. ”Jag hade inte väntat mig att se dig här.”
”Bella”, sa Lucius och lyfte på ögonbrynen.
« Kapitel 1 | Kapitel 3 »
SM: Kapitel 3
Sirius Minnen
Kapitel 3: Kuddkrigsfaktor åtta av tio
”Vad har du gjort?” frågade Ron nyfiket när Harry kom fram till dem.
Först tänkte han berätta om det som hade hänt, men kom sedan på ’Endast mellan mig och Sirius’ så han höll tyst om det och sa:
”Jag har bara fixat en sak.”
”Vadå?” envisades Ron.
”Du är allt bra nyfiken, men jag tänker inte berätta!” svarade Harry bestämt.
Där fick Ron så han teg, han öppnade och stängde munnen flera gånger, men det var som om Harry kastat ”Silencio” över honom med andra ord inte ett ljud kom över hans läppar.
”Harry,” sa Hermione förebrående, ”vad du än håller på med gör ingenting dumt.”
”Det är ingenting dumt, det är bara underbart,” Harry log och Ron och Hermione tittade chockat på den Harry som inte sett så glad ut sen innan Sirius hade dött.
Harrys lugnande ord hade snarare oroat Hermione mer än de hade lugnat henne och Ron satt bara och gapade och stirrade på Harry och Hermione innan han fick fram:
”Kan någon förklara för mig vad som försiggår här?”
Harry ryckte på axlarna, trots Hermiones oroliga blickar log han fortfarande, Sirius var inte så långt bort längre, han var alldeles nära. Faktum var att Sirius just nu satt på Harrys nattduksbord och vem som helst kunde komma in och ta sig en titt. Det var som om en elektrisk stöt gått genom kroppen på Harry, han reste sig genast upp och sprang iväg mot sin sovsal. Han hörde Hermione ropa till honom:
”Harry, vad är det nu?”
Men han svarade inte han bara sprang, när han kom in i sin sovsal såg han Seamus stå och peta i skålen med sin trollstav. När han såg att Harry kommit in frågade han:
”Vad är det där?”
”Du får inte berätta för någon att du har sett den!” sa Harry argt.
”Nej då, men vad är det?”
”Ett minnessåll…” sa Harry smått irriterat. Han lyfte upp minnessållet och stoppade tillbaka det i kartongen tillsammans med Sirius brev som låg ovanpå hans täcke. Han suckade djupt och önskade att Seamus kunde gå så att han kunde få använda minnessållet ifred, men Seamus stannade, Harry såg honom ligga på sängen och läsa Fantomen. Som han antagligen lånat från Dean, eftersom Fantomen var en mugglarserie. Harry, som såg att Seamus var helt uppslukad av tidningen, tog försiktigt fram minnessållen ur kartongen och doppade näsan i tankarna.
”Ett,” viskade han.
Stora Salen konstaterade Harry så fort han landade, det kändes som om det var på samma ställe som han hade slutat förra gången. Nästan i alla fall, för nu började eleverna resa på sig och Harry hörde hur någon från Gryffindorbordet ropade:
”Små… Förstaårselever hitåt!” Harry gick närmare och hörde sedan en viskning som kom från samma röst. ”Men de ser ju ut som småtomtar, eller hur?”
Det var ordet ’småtomtar’ som fick Harry att reagera och börja söka med blicken över det väldiga havet med elever efter den som hade pratat. Harry fick syn på en lång rödhårig kille och om han inte visste bättre skulle han ha tagit det för Ron. Detta var tydligen Rons pappa.
Harry följde Sirius upp efter mr Weasley och de gick in i Gryffindors uppehållsrum med lösenordet ’Kammarjungfru’.
”Pojkarnas sovsal är till vänster och flickornas till höger,” sa Arthur tydligt. ”Jag vill även varna er pojkar för att gå upp till flickornas sovsal, trappan börjar nämligen skrika då, tro mig, jag har gjort det själv.”
Sirius började gå upp för trappan till pojkarnas sovsal och inte långt efter honom kom James, Peter och Remus som alla såg mycket nervösa ut för vilka som skulle dela deras rum. Harry klev in i ett cirkelformat rum med sex bäddar. Sirius satte sig i en av sängarna och James tog en annan, Peter tassade försiktigt in och satte sig på en säng i ett hörn och inte långt därefter kom Remus in och tittade nervöst på de andra. Därefter klev två glatt pratandes elever som Harry inte kunde namnet på och tog de två sängar som vart över. Det blev en spänd tystnad i rummet innan Sirius sa:
”Ja, det är jag som är Sirius då…”
”Jag heter James, James Potter,” fortsatte James.
”Peter Pet-p-p-pettergrew,” stammade Peter.
”Jag heter Bruce,” sa den blonda av de okända killarna.
”Remus Lupin,” sa Remus artigt.
”Ja, och jag är Philip,” sa den brunhåriga killen.
Det blev tyst igen, ingen visste vad de skulle säga. Men snart var Bruce och Philip inne i en diskussion om mugglarnas konstiga tavlor som inte rörde på sig. Det dröjde inte länge innan Sirius, James och Remus hade tagit sig in i diskussionen, men Peter behövde lite hjälp på traven. Först när Remus frågade honom ”Vad tycker du?” så började han prata. Oftast nickade han bara instämmande, men efter ett tag räckte inte det, det var när de kommit över till ämnet pistoler och om det var en bra grej, alla hade mycket olika åsikter vilket slutade i ett våldsamt kuddkrig. Efter ett tag gav Remus upp och ställde sig på en stol, och skrek:
”Nu har Sirius övertaget när han brottas mot Bruce, James och Peter verkar däremot ha lite problem med Philip. Nej där vände oturen, James smäller till Philip med en kudde över huvudet samtidigt som Bruce vildsint brottas med Sirius. Men var tog Peter vägen?” Remus blev tyst ett ögonblick innan han fick sin på Peter som med en kudde i högsta hugg smög sig på James bakifrån. ”Se upp James!” vrålade Remus.
”Vad är det som försiggår härinne?” undrade professor McGonagall när hon klev in i rummet. Hon var iförd ett långt skärt nattlinne och en tillhörande nattmössa. Remus klev ner från stolen och de andra frös i de rörelser de just var i. ”Kom genast hit!” sa McGonagall surt.
De klev moloket fram till dörren och ställde sig på en rad.
”Fem poängs avdrag för Gryffindor,” sa hon. ”Nya elever,” muttrade hon, ”De blir inte lätt att handskas med. Ställer till problem innan första dagen har grytt.” Sakta gick hon ner för trapporna och ut ur uppehållsrummet.
Sirius, James, Peter, Remus, Philip och Bruce gick dystert till sina sängar och Harry satte händerna mot väggen, sköt ifrån och tänkte ’Endast mellan mig och Sirius’.
Sängen skakade till när han landade på den och Seamus tittade upp från sin Fantomen. Harry han precis stoppa undan minnessållet innan Dean, Neville och Ron dök upp i dörren.
”Hej Harry,” sa Neville glatt. ”Hur är det?”
”Bara bra,” svarade Harry dystert, det kändes som om det var han som just fått en utskällning av professor McGonagall. Men sedan ljusnade Harry lite och började le, det där kuddkriget hade sett mycket roligt ut.
Han kastade en kudde på Ron som vände sig om.
”Vad var det där bra för?” undrade Ron. ”Jag skulle…”
Men exakt vad Ron skulle hann han aldrig säga för han fick ytterligare en i huvudet, den här gången av Dean. Ron rynkade ihop ögonen för att ta sig en extra titt på Dean innan han bestämde sig för att istället kasta en kudde på Neville som stod med ryggen vänd åt honom. Neville vände sig om och började vräka kuddar mot Ron, Dean och Harry. Snart låg de alla och brottades i en hög mitt på golvet.
”Kom igen då, Seamus!” ropade Dean någonstans inifrån högen.
”Nej, jag tror inte det,” svarade Seamus.
”Kommentera oss då,” flinade Harry som just stuckit upp huvudet ur högen, men drogs tvärt ner igen. Han besvarade den attacken genom att bita någon i örat.
”Det behövs inte Harry,” sa Seamus, ”ni hörs mycket väl ändå.”
Harry svarade inte utan koncentrerade sig på brottningen, men inte många minuter senare hörde han Seamus röst:
”Potter kör sitt specialknep, bita i öron medan Weasley hederligt kämpar på för att få ner Potter på marken, men det är inte så lätt när både Longbottom och Thomas försöker att brotta ner en på marken. De har hållit på länge nu, nästan en halvtimme. Tröttnar de aldrig? Nej inte så länge som Weasley är i närheten och förtvivlat försöker ta sig ur Longbottoms grepp. Potter försöker förtvivlat att sätta sig upp men Thomas håller emot.”
Plötsligt vrålade Seamus utan förvarning:
”Weasley är besegrad!”
Harry stannade upp i sin rörelse när dörren öppnades av professor McGonagall, men inte blev Harry förvånad, han hade nästan väntat sig det. Den här gången hade hon inte hunnit byta om till nattkläder ännu, men hon såg onekligen arg ut.
”Potter, Thomas, Longbottom, Finnegan, det här trodde jag inte om er. Speciellt inte om dig Weasley, du är prefekt och om du upplysningsvis vill veta är det några förstaårselever som försöker att sova.”
Harry ställde sig upp och sa:
”Vi ber om ursäkt professorn, men vi har saknat varandra så mycket på lovet.” Harry lade en extra betoning på så.
McGonagall tittade skeptiskt på honom och sa sedan:
”Och det visar ni genom att halvt slå ihjäl varandra? Nej, vet någon vad, femton poängs avdrag för Gryffindor.”
Tysta gick de till sina sängar när professor McGonagall hade gått och Harry muttrade tyst för sig själv.
”Vad säger du Harry?” undrade Ron.
”Jag sa att om vi hade varit förstaårselever hade hon bara dragit av fem poäng.”
”Hur vet du det?” undrade Seamus nyfiken.
Hoppsan, inte avslöja något nu, tänkte Harry. Han svarade:
”Jag känner det på mig”
”De kan inte reglerna lika bra som oss… då är det väl ganska självklart,” sa Neville och drog därmed slutsatsen i samtalsämnet.
Någon timme senare sov alla djupt och Harry hade en konstig dröm om flygande kuddar som flög runt professor McGonagall när hon dansade vals med Snape som hade på sig McGonagalls rosa nattlinne och mössa.
« Kapitel 2 | Kapitel 4 »
RD: Kapitel 4
Riktiga Dödsätare
Kapitel 4: Ensam med bestraffaren
Det hade gått säkert en vecka sen han vaknade upp orörlig i sängen. Draco kunde ta sig runt i huset, än om det var ansträngande för honom. Han var fortfarande tvungen att dricka äckliga elixir, men om det betydde att han blev starkare så kunde han stå ut med det. Draco satt upp vid bordet och åt en tallrik soppa, något som han fått leva på de senaste dagarna. Han var missnöjd med maten, men klagade inte, eftersom inte Snape heller åt några lyxmål. Idag verkade Snape väldigt flängig. Han gick in och grävde i skafferiet och sen ut igen och prasslade med något. Sedan var han in i skafferiet igen. Draco hade ännu inte vågat fråga. Han och Snape brukade inte samtala så mycket. Nästa gång Snape kom in hade han på sig en grön resmantel.
”Jag är tillbaka om några timmar”, sa han.
Han gav inte Draco någon tid att svara utan gick mot ytterdörren och lämnade en förvånad pojke kvar. Draco stirrade ner på den halvätna soppan. Knappt några bitar var lämnade kvar. Han lyfte soppskålen mot munnen och drack upp resten. Han tittade sig omkring beredd på att finna sin mor där som skulle skälla ut honom för hans groteska bordsskick. Han reste sig upp och grimaserade ansträngt. Tallriken såg han ingen stans att ställa. Förväntades han att diska den själv? Draco tittade sig om för att hitta någonstans att diska tallriken, men ingen balja, inget vatten. Han tog sig ut ur köket och sen genom ytterdörren till det skogsbeklädda området. Draco chockades av denna natur, när de flytt hit hade han inte lagt märke till den på grund av sina röriga tankar. Det var en fuktig, men härlig sommarvärme och åt vänster kunde han skymta vatten. Han började, barfota som han var, vandra mellan träden ditåt. Först hade han trott att det var havet, eftersom att de hade passerat det på vägen till stugan, men när han kom fram såg han att det var en liten skogssjö. Draco pustade ut och sjönk ner vid vattenbrynet, det hade varit ansträngande att gå den korta biten. Han höll fortfarande tallriken i sin högra hand och doppade försiktigt ner den i vattnet och gnuggade lite med handen på botten av tallriken, det borde räcka. Han fick ett plötsligt infall av att han skulle bada. Det var fortfarande timmar kvar innan Snape skulle komma tillbaka, och ett snabbdopp skulle han hinna med. Draco drog av sig den långa klädnaden, när den svala vinden slog emot hans bara överkropp rös han av välbehag. Snabbt drog han av sig kalsongerna och stack ner fötterna i vattnet. Det svalkade skönt och han gick utåt i sjön. Det blev djupt snabbt och bara två meter ifrån stranden var vattnet uppe vid hans bröstkorg. Draco sänkte sig ner och tog tre stora simtag rakt ut i sjön. Han bottnade inte längre och började simma runt lite smått, han hade nog inte gjort något som var så tillfredsställande sen han dumpade Pansy för en månad sen mitt på Tre Kvastar. Stora tunga droppar plaskade ner i vattnet, Draco tittade upp. De grå molnen tömde ut sitt innehåll över honom och innan han hade kommit fram till stranden vräkte regnet ner i ett äkta sommarregn. Draco var inte långsam att rycka åt sig sina kläder och tallriken och springa tillbaka mot huset.
Tevattnet puttrade på spisen och kläderna låg framför brasan. Draco hade nästan däckat i sängen av den kraft det hade tagit honom för att ta sig tillbaka. Han var endast iförd sin svarta mantel och satt på en stol i köket för att hålla koll på tevattnet. Han kände sig smått yr av ansträngning, men ändå inte trött. Regnet smattrade behagligt mot fönsterrutorna och Draco försökte mysa in sig i sin mantel, men han frös ändå. Sakta reste han sig och drog av vattnet från spisen och silade det genom tebladen i en kopp. Han gick ut i det ”stora” rummet igen och knäppte upp manteln. Han slängde upp den på sängkarmen och kröp ner under täcket. Då brakade det stora ovädret loss. Åskan mullrade, och regnet smattrade hårdare mot fönsterrutorna, som spikar som ville ta sig in och hagla över honom. Den mysiga känslan hade genast försvunnit, istället kände han sig hotad av mullrandet och smattrandet. Blåsten pustade och frustade och det kändes som om den skulle blåsa bort det lilla huset. Draco kramade sina händer krampaktigt runt koppen som om hans liv hängde på det. En snabbt ljus sken på himlen och knappt en sekund senare dundrade åskan. Stormen var precis över honom. Dörren började knaka som om den ville blåsa sönder och Draco drog täcket tätare omkring sig. I samma veva tappade han greppet om koppen och med ett klirr landade den på golvet. Det blev klibbigt och vått i sängen efter det utspillda teet. Draco lindade täcket runt sig så att det enda som syntes var hans ansikte. Koppen på golvet hade han inte tankar på ens. Det enda han tänkte på var de starka krafter där utanför som försökte ta sig in och straffa honom för något han hade gjort fel. Som de alltid ville. Här fanns inga lugnande ansikten att titta på, sådana som var helt oberörda av stormen. Här var bara han, lämnad ensam åt de krafter som skulle straffa honom för hans misslyckande, för hans falska självförtroende. Det var som bestämt att ovädret skulle komma nu när Draco inte hade någon kraft att fly, eller att kämpa emot. Straffa honom nu när han var svag, för att han inte hade lyckats. Tårar trängde ut ur Dracos ögon, han märkte inte själv att han satt och snyftade hejdlöst. Han var livrädd. Åskan hade alltid varit hans värsta fiende, och alltid hade den kommit för att straffa honom på ett eller annat sätt. Som den gången han hade lekt sönder sin pappas hatt. Den natten kom åskan och det fanns ingen som ville komma in och trösta honom, inte ens mor. Nu hade han gjort ett betydligt större misstag, men det var likväl åskan som skulle straffa honom.
”Förlåt mig”, grät han, ansiktet uttryckte stor smärta och tårarna fortsatte att forsa ner längst kinderna.
Huset knakade till och regnets smattrande höll i sig. Ytterligare ett knakande och vinande ljud talade om för honom att vinden fortfarande inte gett upp sin kamp att välta huset. Ytterligare en blixt och ett muller och dörren till stugan smällde upp. Mullrandet och vinandet ökade i ljudstyrka. Tårarna på Draco strömmade ner i vilda forsar och han skakade hejdlöst. Dörren smällde igen. Ljudet sänktes något igen, men han kunde ändå höra ett klafsande ljud.
”Draco”, sa en lugnande röst och en arm lades om honom. ”Draco ta det lugnt.”
Så som hans mamma brukade göra med honom när åskan dundrade utanför fönstret, precis så var det nu. Draco bet sig i läppen, försökte lyssna till de lugnande orden.
”Draco det är ingen fara, allting blir bra.”
Med tårar som fortfarande strömmade ner för kinderna tittade Draco upp i Severus Snapes ansikte. Han skulle kanske inte kunnat tro det om någon sagt det till honom tidigare, men han kände sig trygg. Snape verkade så orädd och det lugnade Draco, men inte på samma sätt som hans mors ansikte hade lugnat honom. Det var annorlunda. Han tog upp en hand ur täcket och torkade bort tårarna samtidigt som han rodnade lite. Han hade alltid skrämts av åskan, och visste att han alltid skulle göra det, men det var ändå lite genant att Snape fick veta det om honom. Även om det var han som kommit till Dracos räddning.
”Du har varit ute, ser jag”, sa Snape och blickade bort mot klädnaden som Draco lagt framför spisen och blicken fördes vidare mot kalsongerna som hängde på spiselhyllan.
”Låg du och sov i regnet?” frågade Snape misstroget.
Draco rodnade igen.
”Jag badade och regnet överraskade mig”, mumlade han.
”Jag förstår”, sa Snape långsamt och reste sig upp.
Han plockade upp Dracos kopp som låg utspilld på golvet bredvid sängen.
”Renskrubba”, mumlade han och pekade med staven på teet på golvet så det försvann.
Han gick in i köket och Draco såg efter honom medan han själv kröp längre in i täcket, som han ville försvinna bort. Han hörde fortfarande åskan mullra hotfullt utanför, men huset verkade mycket ljusare och stabilare nu när han inte längre var ensam.
När Snape kom ut, inte många minuter senare hade han med sig två rykande tekoppar varav den ena han räckte till Draco innan han slog sig ner i fotändan av sängen. Draco stirrade generat ner i sin kopp för att undvika att möta Snapes blick, han var rädd för vad den kunde säga. Han kände inte för ännu en uppläxning om hur man betedde sig som man, och hur en man var, och att han inte längre var en pojke.
”Narcissa mår bra”, började Snape.
”Har du hälsat på min mor?” undrade Draco och tittade upp.
”Hon oroar sig för dig, men jag antar att det är modersinstinkter”, sa Snape och tog ytterligare en klunk te.
Draco ryckte på axlarna och återvände till att betrakta tekoppen.
”Kommer han att straffa oss mer?” undrade Draco och tog upp även andra handen för att hålla den kring koppen.
”Kanske, kanske inte”, sa Snape. ”Du var inte den enda som blev straffad för tabbar, vet du.”
Draco tittade upp igen, den här gången var det Snape som stirrade ner i sin tekopp, och lät bli att låtsas om Dracos blick.
”Vad menar du?” undrade Draco. ”Skulle du ha blivit straffad?”
”Mörkrets Herre är självklart tacksam för att professor Dumbledore är borta”, berättade Snape, Draco kunde dock höra på hans röst att han tyckte att det var jobbigt att prata om det. ”Han är inte så glad att jag gjorde det i ditt ställe, tog mig friheten.”
Draco svarade inte.
”Jag berättade ju för dig om den Obrytbara Eden som jag gjorde med Narcissa, det var sant, Draco.”
Draco nickade, han hade hört Snape berätta om att han gjort den Obrytbara Eden med Narcissa, men han hade inte lyssnat. Snape hade lovat sitt liv på att hjälpa Draco med uppgiften, det var ganska otroligt. Draco svalde några gånger.
”Tack”, mumlade han.
Snape svarade inte. Han tittade fortfarande ner i sin kopp, bedrövat. Draco lutade sitt huvud några centimeter närmre och sa lågt, nästan i en viskning.
”Ni är stark, professor Snape.”
Då lyfte Snape upp huvudet, Draco kunde se att hans ögon var glansiga.
”Du vet inte vad styrka är, Draco.”
« Kapitel 3 | Kapitel 5 »
En av dem
En av dem
Severus hade alltid sett upp till de äldre killarna i elevhemmet. Han hade från första början försökt ta efter dem, och kanske var det därför han var som han var. I sin egen årskurs fanns det inte många han kunde umgås med. Det fanns nästan ingen i hela skolan som han kunde umgås med på grund av den där idioten Black och hans snoriga vänner. I sjuan fanns de pojkarna som han såg upp till, alltid gjort och skulle göra. Som den tredjeårselev han hade varit hade han känt sig utvald när de äldre eleverna kom fram till honom och tyckt att han var mogen nog för att bli med i deras grupp. De hade skapat honom en personlighet, de hade skapat Halvblodsprinsen.
Nu i slutet av fjärde året, fortfarande som yngsta medlem hade han fått veta vad som verkligen förväntades av honom, en dödsätare. Han var beredd, han ville inget annat, men han var för ung. De äldsta eleverna kunde visa Hans märke på armen. Severus kunde inte det, men han hade suttit och tecknat en dålig och uppochnervänd variant av märket på sin egen arm. Lucius Malfoy, en av sjundeårseleverna, hade nickat gillande åt hans försök att efterlikna en dödsätare. Hans stora önskan var att få bli som dem, få vara som dem, och visa att han dög som en anhängare till Honom. Det var sen kväll, det var väl egentligen mer natt, och han satt ensam i uppehållsrummet. Senaste personen som ramlat in var Carmicael och hans flickvän, båda hade verkat något berusade och försvann upp till Carmicaels rum, han hade ett eget eftersom han var första ordningsman. Severus kunde inte låta bli att avundas ensamheten. Han skulle inte tacka nej till att slippa dela rum med sina klasskamrater. De brukade roa sig med att ignorera honom tjugofyra timmar runt. Han skulle hellre ha ett rum i ensamhet. Han stirrade in i brasan som höll på att falna, röken som steg upp ur den glödande massan. Ett skrapande ljud talade om att någon var på väg in i uppehållsrummet. Hans trötta ögon lämnade inte brasan före en röst talade till honom.
”Snape… Severus.”
Severus reagerade direkt eftersom ingen brukade kalla honom vid förnamn utom de blivande dödsätarna när de pratade allvarligt. Han blev inte förvånad över att upptäcka att rösten tillhörde Lucius Malfoy.
”Lucius”, sa Severus och reste sig upp.
”Sitt ner”, sa Lucius och slog sig ner på bordet som stod snett framför Severus fåtölj.
Han lutade ansiktet nära Severus, så nära att Severus kände hans varma andedräkt.
”Jag har ett meddelande från Mörkrets Herre”, viskade han. ”Till dig.”
Severus höjde oförstående på ögonbrynen, så vitt han visste var Mörkrets Herre inte mer medveten vid hans existens än att han umgicks med nyblivna dödsätare. Han kunde inte förstå varför Mörkrets Herre skulle lämna att meddelande till honom.
”Vi måste ta det på en mindre offentlig plats”, viskade Lucius hest.
Severus nickade.
”Imorgon efter solnedgången, i trolldryckssalen”, fortsatte Lucius och spände sina stålgrå ögon i Severus svarta.
När Severus än en gång nickade ryckte Lucius menande med ögonbrynen och var sedan försvunnen upp för trappan till sjundeårspojkarnas sovsal. Severus satt kvar och funderade länge på vad Lorden ville säga honom. Efter någon timme eller två hade han fallit in i en djup, men orolig sömn.
Långt innan någon annan gjorde det, vaknade Severus. Han reste sig från fåtöljen och tassade upp för trappan till sin sovsal och grävde fram rena kläder ur kofferten som stod bredvid den säng som var ämnad åt honom. Han visste inte hur länge sen det var han sov i sin säng, eller i någon säng över huvud taget. Han kunde inte minnas att han hade sovit i sovsalen en endaste gång under hela året förutom vid jul då han varit den enda killen kvar i den sovsalen. Severus smög ner igen och tog sig ut ur uppehållsrummet.
Severus kläder låg i en prydlig hög utanför duschkabinen, själv lät han de kalla strålarna skölja över kroppen. Han hade kommit dit långt innan slottet började vakna, det skulle ha förvånat honom om någon annan än husalferna varit vakna då. Dock hade Severus en vana att glömma bort tiden i duschen, och idag var inget undantag. Så fort han hörde röster i duschrummet var han snabb på att smita ut och rycka åt sig sina kläder. Han hade otur idag insåg han när han hörde vilka röster det var.
”Du skulle bara sett hennes min efteråt, Måntand.”
”Hur lyckas du imponera på en tre år äldre tjej?”
Två duschstrålar sattes igång och han hörde inte Blacks svar, och inte gjorde det honom någonting. Severus hade snart fått på sig alla kläder och började gå därifrån. När han gick förbi duscharna där hans båda fiender stod slog han hårt på en ena dörren.
”Black, du kan ju sätta på Lupin som omväxling!”
”Sno–”
Längre hann Severus inte höra då han stängt igen dörren till duschrummet och gick mot Stora Salen för att invänta frukosten som skulle serveras. Så här började en helt vanlig dag för Severus, men idag skulle inte bli vanlig. Han väntade ett meddelande från Mörkrets Herre som Lucius skulle vidarebefordra till honom. Han var i extas.
Severus antecknade så ivrigt på Försvar mot Svartkonstlektionen att han nästan glömde bort det som väntade honom samma kväll. Just nu läste de om olika förbannelser, och speciellt inriktade var de på dem som inte hade något försvar. Dock verkade läraren, till Severus förtret, undvika de oförlåtliga förbannelserna. Han satt just nu och knåpade hur man skulle kunna göra skapa sig egen förbannelse istället för att läsa kapitlet som de andra i klassen. Severus hade redan läst hela boken nämligen, för han slukade all litteratur om Svartkonster, och försvar mot dem, som han kom över. Det kanske var det som gjorde honom till klassens bästa elev, eller så var det bara benägenhet för ämnet. Hur mycket Severus än försökte verkade han, trots sina kunskaper, aldrig vara läraren till lags. De hade i år en ung lärare som inte kunde vara mer än tjugo. Professor Winds hette han. Winds hade brunt axellångt hår och hade definitivt sina favoritelever. Till skillnad från professor Snigelhorn som tog ut de duktigaste eleverna plockade Winds ut favoritelever efter helt andra förhållanden. Severus slängde en irriterad blick mot Lily Evans som var inne i en ivrig diskussion med professorn. Han brydde sig inte så mycket om vad läraren tyckte om honom egentligen så länge han satte rättvisa betyg, men Severus var helt säker på att ett Ö var alldeles för lågt för sin insats. När han hade lärt sig tillräckligt mycket, när Mörkrets Herre lärt honom tillräckligt mycket, då skulle han se till att ge igen på professor Winds.
Hela kvällen, ända sedan Severus ätit sin kvällsmat, hade han gömt sig utanför Snigelhorns lektionssal. När han var säker på att professor Snigelhorn varit inne i klassrummet för sista gången låste han med en enkel formel upp dörren och slank in i klassrummet. För säkerhets skull satte han sig på en stol långt bak i klassrummet där han inte skulle vara så lättupptäckt om nu Snigelhorn skulle bestämma sig för att komma in igen. Snart hörde han röster utanför dörren och ett klick hördes då dörren låstes upp.
”Tack så mycket professorn”, hördes en röst.
”Ingen orsak”, svarade professor Snigelhorn. ”Lycka till, Lucius.”
Severus ryckte till och när dörren stängdes igen bakom den blonda sjundeårseleven reste han sig sakta.
”Sitt kvar där Severus”, uppmanade Lucius lågt då han snabbt korsade klassrummet och drog fram en kittel.
Kitteln var redan full med en mörk lilafärgad sörja och Lucius rörde om några varv innan han hällde i innehållet ur en flaska han hade i fickan. Tvärt ändrades färgen till klarrosa och Severus drog häftigt efter andan.
”De levande dödas dryck”, sa han i ett andetag.
”Ja”, svarade Lucius enkelt. ”Det är mitt trolldrycksprojekt.”
Severus kände sig dum som för en kort sekund hade trott att Lucius skulle tvinga honom att dricka den. Fast han borde ha vetat bättre, först måste drycken svalna under flera timmar innan man kunde tillsätta den sista ingrediensen och dricka. I det här stadiet var drycken näst intill harmlös och skulle på sin höjd få någon att bränna sig på tungan, eller möjligtvis drabbas av lite feber. Lucius sköt undan kitteln igen och lutade sig närmre Severus. Han viskade så lågt att en person en halvmeter bort inte skulle kunna uppfatta om Lucius pratade eller ens rörde på läpparna.
”Mörkrets Herre tycker att du är redo”, viskade han.
”Redo?” sa Severus frågande.
”För det här”, viskade Lucius om möjligt ännu tystare och drog upp ärmen på sin klädnad.
Mörkrets märke glödde starkt emot Severus som än en gång andades in häftigt. Där på Lucius arm fanns allt han drömde om och där var också löftet om att han var tillräckligt gammal. Det fanns fortfarande många äldre elever som ännu inte var antagna, nästan bara sjundeårselever kunde stoltsera med märket på sin arm. Severus log för första gången på många år, han tittade upp på budbärarens vackra ansikte.
”Jag… jag vet inte vad…” började Severus säga, men tystnade snart, oförmögen att fortsätta.
”Du borde vara stolt, Severus”, fortsatte Lucius i samma låga ton.
Hans ansikte var nu så nära att deras näsor snuddade vid varandra. Severus vågade inte se Lucius i ögonen.
”Tack”, svarade han enkelt.
”Det är inte mig du ska tacka”, sa Lucius och nu snuddade hans läppar vid Severus.
Vid ett vanligt tillfälle hade Severus dragit sig undan, men inte just nu. Lucius lugna andetag vaggade in honom i någon slags trygghet och han lutade sig framåt och pressade sina läppar mot den äldre pojkens. Lucius drog sig inte undan utan svarade på Severus kyss med både mun och tunga. När de separerade från varandra vågade Severus möta Lucius blick. Hans ljusgrå ögon visade något mörkt djup inom sig, något spännande mörker som Severus ville utforska, han ville ta reda på vad som fanns där inne. Lucius log underligt mot honom och nu mimade han bara tyst något som Severus kunde tolka som ”du vet inte vad du ger dig in på”. Severus skakade på huvudet, kanske visste han inte det, men han ville gärna lära sig.
