Rävöras fanfiction

Hennes Oväntade Tidsresa
Kapitel 1: Legenden

Luna vaknade av att solen lyste in genom fönstret, hon sträckte på sig och de blodröda lakanen föll av henne. När hon gav dem närmare titt såg hon att det var små mörkrosa hjärtan broderade på den. Hon tittade på klockan, två timmar kvar till frukost. Hon hatade dagar som hon vaknade tidigt, då fanns det alldeles för mycket tid för tankar som hon inte ville tänka, minnen som hon inte ville minnas och önskningar hon inte skulle få. Hon klev upp ur sängen och steg fram till garderoben (alternativt Ronald). Hon öppnade garderobsdörren och upptäckte direkt att där inne inte fanns en enda Hogwartsklädnad, samtidigt räknade hon ut chansen att kunna knäcka det nya lösenordet till uppehållsrummet. Hon insåg att hon inte på några villkor skulle kunna ta sig in i sin sovsal och plockade därför ner en blå klädnad med bronsbroderade stjärnor på, Ravenclaws färger. Hon såg tre likadana fast i grönt och silver, rött och guld, och gult och svart. Hon hängde tillbaka klädnaden och tog istället en enfärgad, lång klädnad som var djupt röd med vida ärmar och volang längst ner.
Hon betraktade spegelbilden på insidan av garderobsdörren och insåg själv att hon passade rätt bra i den. Inte för att hon någonsin brytt sig speciellt mycket om sitt utseende, det var bara ett enkelt konstaterande. Hon satte sig ner i sängen och plockade sakta upp en trolldryckskonstbok som legat under sängen för att börja läsa de sidor som de fått i läxa till samma dag, men lade snabbt ifrån sig boken. Hon var van, och inte för att hon någonsin visat dem att hon tagit åt sig, men just nu ekade Chos ord i huvudet. ’Vi snor hennes klädnad och slänger ut henne’. Hon förde handen mot kinden för att torka bort tårarna som börjat rinna, hon visste inte vad hon egentligen gjorde här. Hon borde inte ens vara på Hogwarts hon borde vara någonstans där det fanns personer som tyckte om henne och som ville vara med henne. Hennes tankar for tillbaka till Ronald, om han ändå ville vara hennes vän, och gärna mer än vän. Han och hans kompisar var i och försäg de enda personerna som någonsin varit riktigt snälla mot henne, speciellt hans lillasyster Ginny. Undra om de skulle sakna henne om hon bara försvann en dag, stack iväg till ett annat land, till ett annat liv och en annan kultur. Troligtvis inte, men om hon skulle dö då? Skulle de sörja henne då, skulle de komma över hennes död snabbt? Hon hade inget svar på det, inte en endaste liten gissning. Sedan undrade hon hur Cho och hennes gäng skulle reagera, om de skulle inse att det var de som hade startat de där tankarna i hennes hjärna. Fast egentligen var det varken Chos, Mariettas eller någon annans fel att hon var ful och äcklig. Men vems fel var det då?

Luna reste sig och började gå ner mot Stora Salen, dörren in dit var öppen, men frukosten var ännu inte framdukad. Hon gick genom den tomma salen och bort till Ravenclawbordet där hon slog sig ner på en stol. Hon tog ett djupt andetag och lutade sig bakåt på stolen. Tio minuter senare, då maten dök upp, befann sig tio personer i salen. Bland dem var fem lärare, hon, en Hufflepuffelev, Harry Potter, Hermione Granger och Ronald Weasley. Luna kände hur hennes hjärta tog ett skutt. Nej, det var lika bra att glömma honom. Han skulle ändå aldrig ägna henne en blick. Luna letade i sitt minne för att komma på vad hon skulle ha för lektion nu. Förvandlingskonst hade hon för sig – med Gryffindor. Nu var det bara att leta rätt på lösenordet så att hon skulle kunna gå och hämta sin förvandlingskonstbok. En förstaårselev satte sig bredvid henne vid bordet.
”Hej,” sa Luna lätt, ”vad har vi för lösenord till uppehållsrummet?”
”Sockerärta,” svarade förstaklassaren och började ta för sig ett gäng korvar.
Nej, det var fel lösenord, Cho och hennes väninnor hade ändrat det. För säkerhets skull reste sig Luna upp och gick iväg. Alla tittade efter den färgstarka eleven (betydligt mer färgstark än resten av de svartklädda eleverna) som lämnade salen.

”Sockerärta,” sa Luna för femte gången till rustningen.
Men rustningen bara skakade på huvudet och suckade när hon än en gång gav honom lösenordet.
”Är inte sockerärta rätt lösenord?” frågade Luna rustningen.
”Jo det är det,” svarade rustningen.
”Men varför släpper du inte in mig då?” undrade Luna, men hon kunde redan ana svaret.
”Miss Chang kom med ett muntligt meddelande från Dumbledore att inte släppa in dig,” sa rustningen.
”Hur vet du då att meddelandet var från Dumbledore?” svarade Luna med gråten i halsen.
”Miss Chang är försteprefekt,” svarade rustningen.
Luna kände tårarna bränna i ögonen, men hon tänkte inte stå här och tjuta. Desperat tog hon tillflykt i biblioteket, satte sig bakom en hylla och lät tårarna falla. Cho Chang var det elakaste människa som hon någonsin stött på. Hon hade behövt stå ut med hennes kommentarer och hårda ord under fyra år och nu var hon inne på sitt sista. Problemet var bara att hon inte visste om hon skulle orka med det året. Hon torkade tårarna ur ögonen när hon hörde att någon kom och stirrade ointresserat på böckerna i hyllan. Hennes blick fastnade på en mörkröd bok som stod bredvid Hogwarts Historia. Hon drog ner den och läste titeln som var tryckt med svarta snirkliga bokstäver på pärmens framsida. ”Legender om Legender.”
Boken såg ut att vara gammal, men mycket oanvänd. Hon gick bort mot ett bord och slog sig ner. Hon bläddrade igenom boken och fastnade på ett stycke som hette ’Tidsstenen’ och läste igenom stycket.

”När grundarna byggde slottet sägs det att de fann en sten som kunde förflytta personer uppåt tjugo år tillbaka i tiden. Helga Hufflepuff ansåg att stenen borde slängas bort eller förstöras och Godric Gryffindor höll med henne, Rovena Ravenclaw tyckte att stenen borde förvaras hemligt och säkert. Salazar Slytherin sägs i sin tur vara den som fick de andra att placera den på skolområdet. Det sägs att de placerade stenen på två andra stenar så att det såg ut som ett altare. Enda gången det sägs att man kan ta sig tillbaka i tiden är när fullmånen lyser på den. Man ska då sitta på stenen med ansiktet vänt mot månen. Då reser man bakåt i tiden. För att ta sig tillbaka måste man vänta minst tre månvarv innan man kan resa. Den gången ska man sitta med ryggen mot månen.
Så sitt på stenen och invänta fullmånen så kanske du snart befinner dig någon annan stans…”

Luna slutade att läsa och ställde tillbaka boken, visserligen hade det inte varit lika intressant att läsa om som Narglar, men lite intressant hade det varit. Tänk om det verkligen funkade, då skulle hon slippa det här helvetet. Hon slängde en blick på sitt armbandsur, det var fullmåne på söndag, det skulle ju inte skada om hon testade…
Med en ny blick på sitt armbandsur upptäckte hon att hon redan hade missat hela första lektionen och halva andra och när det gällde Snapes lektioner var det bättre att hålla sig borta än att komma tillbaka. Hon suckade och gick tillbaka till Vid-behov-rummet och lade sig med en dyster suck ner på sängen, om livet ändå vore värt att leva.

« Prolog | Kapitel 2 »